Brute Ex Deus

Jag är sjuk. Jag sårar folk. Igen.

Den här dagboken skulle publicerats i förrgår, men jag orkade inte, så jag sparade den till igår, och så somnade jag och fick den uppskjuten till idag, men nu är den mer korrläst och grejer. Å andra sidan är jag ju sjuk, så en hel del fel slinker nog med. Jag gick ner tre (3) kg på Hultsfred förrsten, och det tog mig ner under 100-strecket. Nu är man lätt som en fjäder igen! Eller, jag väger ju i och för sig fortfarande 99,5. Det är rätt tungt. Kroppen verkar inte ha något intresse av att chockstiga igen. FÅr se hr det artar sig. Jag är tio kg för tung för tandemhopp med fallskräm. Det lär väl aldrig hända, men vi får väl se.

Från början ville jag verkligen skriva en lång dagbok, en som verkligen sa något om vad jag varit och vad jag blivit. En ganska ljus en faktiskt, med roliga anekdoter och kanske lite såna där popcitat. För jag är verkligen nöjd med mig själv just nu. Men det går inte. Det blir bara fel. Som alltid, när man är sjuk. Men så plitade jag på och se, från början blev det åtta A4, som delades upp så denna är bara fem.

Innan jag kommer igång med något annat måste jag, när jag nu ändå tänker på det nämna en sak. Det engelska ordet hatred är egentligen inte så speciellt. Ett kraftuttryck, visst, men inte mer. Uttalas Hatered. Hate red. Röd är en färg för starka känslor. Helvetet är rött, så länge inte Dante Aligheri är där. Motsatsen till röd är blå. En kall färg. Kyligt. Är man "blue" är man sorgsen. I'm blue dabadeedabadam liksom. En rak motsats till hatred blir inte bara ett enkelt love, utan loveblue. Som om kärleken är dömd att misslyckas. Mitt resonemang kan säkert te sig jibberish för de flesta, men det finns säkert någon som kan förstå mig. Nog om detta.

I förrgår hade Sartré fyllt hundra år.

Martin pratade om att hoppa på en atlantångare och leva livet där ett tag, skriva på sin bok och sånt. Bara för att göra något alternativt. Jag är sugen på det jag med, men för mig känns det som om något jättealternativt vore att stadga sig. Vem som helst kan sticka ut och backpacka tills man är 35, jobba var som helst och aldrig ha några riktiga vänner, men vore det inte fantastiskt att få några barn, något som verkligen är ens egna, som man kan uppfostra och se växa upp. Gå på utvecklingssamtal, lära dom allt man kan och ja, du fattar. För mig känns Svensson-liv extremt alternativt då det faktiskt känns som om jag kanske inte kommer få uppleva det.

Men det är lång tid till dess känns det. Resa och grejer vill jag göra nu. Att skriva på en atlantångare låter som en dröm alltså. Jag har ganska länge funderat över jobb som sjöman, liksom stuvare. Arbeta i en hamn, sen slappa hela båtresan till nästa hamn. Det borde man göra. Ännu en sån där skenhelig sak man bara pratar om men som aldrig blir av? Det vet vi inte förrän efteråt. Catch you on the flipside.

Hela mitt liv har jag längtat efter att någon skulle vilja ha mig. Om så inte för den jag är så för den jag gör mig till. Om alla skulle vara som de verkligen var, ja, då vore erotiken sedan länge död. Men strunt samma. Min ensamhet var det enda jag la min deppighet på, en deppighet som påbörjades när jag var 10 år. Jag hade alltid varit ensam och utanför, men då började jag märka det. Jag var iaktagande och ensam redan som litet barn, bara att det krävdes riktigt utstötande för att jag skulle inse det. Man föds till vad man är, men man kan förändra sig. Alla har en chans eller två. (För hundra år sedan hade jag nog emigrerat till Amerika trots allt. Det var nog emigrationen som gjorde att vi svenskar är ett så stelt folk. Psykomänniskorna, om ni minns sådana från psykologin, försvann och kvar på stranden stod de stela tråkmånsarna. Vi återhämtar oss, men det var ett tillbakaslag för nationen och folket. På tal om inte så mycket.) Sen stegrade min ensamhet och utförskapet, och jag har sen dess alltid flyttat mig utåt ur samlingar, och varit ensam till och med när jag står i mitten och talar. Det har varit sååå synd om mig som varit så ensam och ingen som velat ha mig. Självförtroendet och attityden gör sitt, och tror man inte att man ska ha en chans, då har man inte det. Skriver man något tillräckligt många gånger så blir det sanning verkar det. Men inte positiva saker. Jaja, det ena ledde till det andra som ledde till överkonsumption av teve och internet, min nya verklighet, och popmusiken, den eviga popmusiken. Undermedvetet lärde jag mig vad som var kul, vad som passar var och allt sånt. Jag stängde in mig i mig själv och utvecklade en grymt träffande humor. Och denna sabla blygheten.

Malin kom i oktober och förändrade så mycket. Vi lyfte varandra, vi steg. Vi var ensamma tillsammans. Jagt trivdes i hennes sällskap. Vi var precis lagom komplicerade för varandra, så förhållandet var ganska okomplicerat. Långdistans, med intensiva helger och mörka veckor. Det tog slut i Mars, och den första toppen på åratal följdes av ett övermäktigt fall. Varje slut är en ny början, all förändring är inte positiv. Kände att jag ville skriva av mig lite om min Malin nu, när vi träffades några gånger på Hultsfred, och såg Winnerbäck tillsammans. Hon skriver kryptiska helgondagböcker, ofta uttalade om mig, ibland med vibbar mot mig. Jag är inte bra på att tolka saker jag. Är jag glad tolkar jag det positivt, är jag ledsen tolkar jag det negativt.

"Det är på grund av dig, jag njuter av att va topless."

Ni kan aldrig komma emellan oss. Vi är en. Calle - The love of my wife.

Men skälet till prat om ensamhet och känslor, det är att jag nu plötsligt har fått två desperata beundrare efter mig. Precis som jag alltid velat ha det, jag är ett eftertraktat byte på köttmarknaden! Två tjejer är verkligen grymt heta på mig, de är ärligt talat rätt obehagligt. Den ena uppvaktar på ett sätt som liknar Malin i början, men Malin var så charmig när hon gjorde som hon gör. Denna är galen i mig. Och ännu bättre/värre är att den andra tjejen som är lika het på mig finns. Jag som trivts så bra med att vara ledsen och ensam med drömmar om flickor på distans, de ouppnåliga kvinnorna, de jag intalat mig att jag aldrig skulle kunna få. För jag är ju sån. Den sortens kille som alltid ligger en division under. Men jag har insett att så inte är fallet. Det är bara i mitt eget huvud, och det går att ta sig runt. Jag ska ta mig runt det, helt klart.

Gällande dessa flickor som jag inte känner något nämnvärt intresse för så blir min strävan efter en flicka är inte längre bara ett mål, utan ett måste. Jag måste skrämma bort de här två, jag vill ju inte såra dem. Alla potentiella kjoltyg där ute lär ju skrämmas bort av den här dagboken i alla fall, då jag uttalar det som om kvinnan är nån sorts trofé. Men jaja, jag är ett manschauvenistsvin eller nått, du får tycka vad du vill. Jag skriver sånt här när jag är febrig. Kanske är det mitt undermedvetna som talar. I såna fall kanske det kan upplysa mig var mitt gamla SIM-kort till mobilen är, finns en del SMS där att hämta har jag förstått, och hela min telefonbok mä!

Det är kanske tillgängligheten som är så skrämmande. Jag kämpade verkligen för att de skulle kära ner sig i mig, vilket egentligen inte är särskilt svårt, jag har lyckats med knepigare uppgifter än det. De flesta gillar den personen jag är på msn. Det riktiga jag. "IRL" får folk istället bilden av ett stelt proffs som löser problem och inte visar känslor. Det är väl också jag det, men jag vill inte framstå så. Det var mer som ett spel, det här med tjejerna, de skulle bli kära i mig, och därmed basta. Nu blev de det. Båda två har erkänt utan att jag frågade. Jag vann min tävling. Och jag ser mönstret. Jag har också prövat att erkänna mina känslor, att säga vad jag verkligen tycker. Jag har också gjort mig själv för tillgänglig och lämnat spänningen åt sidan. Inte funkade det, det gick åt skogen, och jag fick tala bort och förtränga det. Men jag ångrar det nog inte. Jag hade ångrat tiofallt mer om jag inte gjort det. En nyttig erfarenhet, en hundra gånger större än om jag inte gjort det de här gångerna.

De båda är inte oattraktiva på något vis eller så, kanske är det bara för att jag är en sucker efter de ouppnåliga, de upptagna, de gränslöst vackra och de väldigt avlägsna. Men så vill jag inte att det ska vara, så tro inte någon har större chans hos mig om de inte låtsas om mig. Det är kanske försvarsmekanismer som gör att jag aldrig behöver konfronteras med någon hård äkta kärlek eller nått. Och det är ju vad jag verkligen vill.

Jag är inte så komplicerad egentligen. Det bara verkar så. Eller så är jag det. Eller inte. Eller... Det kan ju vara som att jag senare i den här dagboken kommer prata om att jag inte är galen. För det är jag inte heller. Det är jag säker på. Jag är bara osäker och saknar karisma. Och obehaglig för vissa, då jag skriver alldeles för mycket. Men that's just the way I am.

Kollar en liten flyer/poster från förra Hultsfred. Weeping Willows! Jag missade de sabla Weeping Willows! Argh...

Det är helt klart pretto att slänga in engelska i svensk text. Jag stör mig så hårt alltså. Men sån är jag.

När du nämnde mig igår, Ewe, då blev jag glad. Awiiiiiiiii! *ler med hela ansiktet, så smilet går två varv runt huvudet och överdelen lossnar då inget håller fast det. Jag ser ut som kanadensarna i South Park (Äh, ni fattar ingenting)* Jag förstod aldrig vad jag sa för fel, eller vad jag inte sa för rätt, men det är lugnt. Du är ändå huvudmisstänkt för helikopterkraschen i Heby. Alla ledtrådarna pekar på dig.

W-3A Sokol:en, den polskbyggda litauiska helikoptern, saknade inte bara flygtillstånd i Sverige. Den saknade det i Litauen med! Det är ju underbart! Hur fick de dit den liksom? Spektakulär krasch, jo, jag säger då det. Undrar om den filmen går att få tag i nånstans på internet. Jag funderar på att göra nätets bästa faktasida om helikoptrar. Jag har ju lite tid nu och så.

Hultsfred Tjugo 05. Jag, Martin, Tommy, Timo och Marie. Brorsans flicka Jenny tillsjuknade och lämnade plats för Marie, vilket var väldigt trevligt för oss alla utom brorsan som fick en ganska monoton festival. Och vad ska man säga? Jag såg nästan alla band jag ville se, jag lärde känna mycket trevligt folk, jag storknade på fimpsamlande, jag träffade två chattvänner, jag stod längst fram på System Of A Down, jag blev helt tagen av Nine Inch Nails spelning, jag somnade en halvmeter från staketet på The Haunted, jag hå...

JAAAA! Jag somnade en halvmeter från staketet på "The Haunted". Jag hade inte sovit alls natten innan och när de körde sitt race sen blev det för mycket. Fatta känslan av att plötsligt öppna ögonen och uppäcka att man står näst längst fram på en grymt rockig konsert och har en vakt som dunkar en ficklampa i huvudet på en för att ta reda på om man lever.

Snackar vi metal då eller?

Annars så, ja, inga öronproppar i då jag inte hade några lyxiga och de andra förstört ljudbilden, och ja, de använde dåligt ljud, lite för högt för att det skulle vara bekvämt utan öronproppar, men alldeles för lågt för att vara effektivt med öronproppar. Illa illa.

Lärde känna Hasse, Stoffe, Sara, Linn och de, nått Mariannelundsgäng. Främst var det Hasse, en riktig hyvens kille. Fanns mycket kul folk överallt alltså, nog var det nån sorts vändpunkt i livet eller nått.

Jag inledde min festival, alltså festivaldagarna, med lite Bergman Rock och Mando Diao, jobbigt med alla dessa bandkrockar. Man fick prioritera och gå imellan de olika ganska mycket. Slipknot fick sedan ta priset för bästa liveshowen på hela festivalen, med grymt röj på scenen. Jag har aldrig varit något fan av dem, aldrig ens lyssnat igenom en hel låt för jag har tyckt att det låtit förskräckligt, men wow, vilket ös. Sen vart det en sliten och monoton Marilyn Manson som körde sina nummer oinpirerat men ändå, man har ju sett honom nu. Turbonegro rockade arslena av sig själva och publiken flera gånger om, Saybias skönsång blev inte långvarig då jag var tvungen att sticka på Manson, något jag ångrar. The Ark var utan tvekan ett av hela festivalens absolut bästa band, med bra ljud, scenshow och allting. Sen att de är så förskräckligt bra annars också och till råga på allt har de bästa låtarna gör knappast saken sämre. Första kvällen avslutades med The Mars Volta, som jag i och försig lyssnat en del på, men aldrig kunnat föreställa mig så. Det var verkligen annorlunda och... livsbejakande. Det var torsdagen det.

På fredagen börjades det med njutning till Tori Amos som körde för mycket nya låtar, men som var rent magisk under favoriten Crucify. Timo och jag vaggades in i trans som skar sig ganska ordentligt mot våra vänner som var på Immortal Technique. De var rätt så adrenalinpumpade när vi möttes upp för Winnerbäck medan Timo och jag var lite allmänt mysiga. Slayer senare på kvällen, inte så roligt det kunde ha varit, pliktskyldigt headbangande snarare. Funkade helt enkelt. Sahara Hotnights var det första av överaskningsbanden, Oh, vilken överaskning! Ja, det är ju ett band som gått från klarhet till klarhet, men jag tycker ärligt talat att de ser rätt dumma ut. Och när man tänker efter så är det ju bara basisten man verkligen vill gänga... Nine Inch Nails blev en ny favorit, inte lika intensivt röjjande på scenen som Slipknot kanske, men det var det enda som Trent inte ens försökte med. Grymt bra, alltså helt fantastiskt, där stod man trollbunden som under Morrissey förra året. Wow. Moneybrother gjorde ett prima framförande, Snoop Dogg shizzlade sina snitzlar och Millencolin röjde järnet.

Sista dagen började vi jobba på morgonen fram till mitt på dagen, och efter det gick jag och Martin på Anna Ternheim. Mycket fint att varva ner till, tredje gången jag såg henne nu. Första var ju WInnerbäck i höstas innan hon ens slagit igenom, sen Kent nu 21 maj i Norrköping och nu här. Mycket bra, nya Shoreline är grymt fin. Mer än vad man kan säga om The Kristet Utseendes experimentiella omogenheter. Men nog var de sköna, även om jag höll på att svimma av sömnbristen. Timbuktu, Håkan Hellström, Sator och Looptroop... Ingen av dem var så där otroligt fantastisk i mina ögon, men bra spelningar. Sen kom vad jag sett fram emot så mycket. Att få stå längst fram vid staketet på System Of A Down och skaka bort de sista löst sittande hjärncellerna, och visst gjordes det. Grymt bra röj, även om ljudet var för svagt och bandet var lite stelt. Lost in Hollywood, Cigaro, Pogo och självklart Chop Suey, ja, det var en hyvens spelning. Men nog körde de den sistnämnda alldeles för tidigt, de borde avslutat med den istället. The Hives var nästa punkt, med mina vapendragare Calle o Jimmy och Calles vän Jonna. Jag tyckte de var rätt dryga, alla vet att de är ett katigt band, de behöver inte spela över. Och det mesta kändes rutin, som Manson ungefär. Pelle gjorde inte sina moves så crazy som vanligt, utan mer för att de skulle göras. Men nog var det rättt så rockigt. Sen så blev det The Haunted, men jag orkade verkligen inte, då jag inte sov natten mellan fredag och lördag. De kändes inte lika bra som i Linköping i vintras, men det beror nog på scenen och mig själv.

Jag var mest bara vid de större scenerna, som du ser, bara Saybia jag och Tommy såg på Stora Dans. Men jag hann med det mesta jag ville hinna med också.

Utöver allt detta var det en Winnerbäckspelning varje festivaldag, vilket gör att jag glatt kan stoltsera med att ha varit på hela fyra stycken Winnerbäck-konserter i mitt liv. Fantastiskt bra alltså, Winnerbäck är verkligen min favorit.

Funderar relativt ofta över att det faktiskt är internet jag använder och att jag borde spara alla dessa dagböcker i en textfil på datorn samt skriva ut dem varje dag när de är klara för att fixa mig en bok eller nått. Men det blir inte riktigt av. Skulle ta flera dagar att sammanställa typ. Den dagen lunar kollapsar bryter jag antagligen ihop. Illa att lägga så mycket känslor på ett ostabilt nätverk. Nån gång kommer nog en EMP som skickar tillbaka oss till 1800-talet. [I såna fall emigrerar jag till Amerikat med andra konstnärssjälar. För att återknyta till tidigare lilla anekdot.]

Jag kommer sakna Martin. Det känns så falskt att höra alla prata om att hålla kontakten, men en del vill jag verkligen inte tappa. Speciellt inte honom alltså, de dagarna han inte var där i skolan var så ledsamma. Det blev liksom en annorlunda tomhet jag inte var bekväm med. Jag kände mig som ett femte hjul var jag än var. Alla umgås alltid med någon, och Martin var den för mig. Därför slutet på gymnasiet kändes lite tomt, då han var borta så mycket. Kanske det blev lättare att ta farväl när man kände sig lite främmande.

Ungefär som i början kan man likna det med, när han, Jacob och Lindbeck var en fast gruppering jag aldrig trodde jag skulle umgås med eller ens beblanda mig med det minsta, och var tvungen att hanka mig fram bland folk för att hitta någon. Emanuel blev mitt val, Fredrik med. Men det var först i fysiken när Timo bet mig i axeln som jag verkligen var inne i klassen. Grupperingarna kastades om med tiden, och ingen i vår klass behövde vara utanför.

Jag har blivit bättre på att säga vad jag tycker om folk, vad jag dock behöver träna på samtidigt är att utelämna sanningen. Jag har fått nära vänner att gråta flera gånger nu under våren, och jag har nog sårat andra ordentligt. Nu i efterhand vet jag inte varför. Mår man inte bra bryr man sig mindre om de som bryr sig om en själv.

Jag avskyr alltför stor upprepning av skämt och fraser, ord och allting. Jag kan fortfarande inte använda ordet "diverse" sen början av mellanstadiet. Och idag har jag använt ordet "kryptisk" två gånger, när "paradoxalt" funkat minst lika bra på ena stället. Ingen skulle märka något.

Allt går med vilja, vetekli, våld, vovve, vaselin, volvo, villa och valium. Snälla, fråga inte. *räcker ut tungan*

Jag är inte galen, och inte heller Martin. Det är vi inte. Vi är konstnärer och de bästa i vårt slag. Vi kanske verkar märkliga, men inte finns det någon galenskap inblandad. En känsla för estetik. Förmågan att tänka snäppet för mycket. Dekadens och förvriden humor. Kanske är vi produkter av samhället. Men mest är vi nog bara lite för mer än andra. Anders o Måns är inte galna de heller. Marilyn Manson är inte galen, han är entertainer. Charles Manson var galen.

Mikaela pratade om brorsan med mamma i affären. Brorsan och Mikaela jobbar ju tillsammans på ALV, och uppenbarligen jobbar han tokfort, gör allt han ska innan man hinner säga till honom, och så slår han i huvudet i allting hela tiden. Kul att bli ihågkommen som en som jobbar fort och slår i huvudet. Det tycker åtminstone jag är ganska fyndigt.

Jag har förlorat kontakten med alla här hemma utom just de jag verkligen vill umgås med under de senaste tre åren. Antar att det är någon sorts befrielse. På tal om ingenting. Wow, över 19 000 tecken. Rekord? Inte omöjligt. Ord och inga visor höll jag på att kalla dagboken, för det är just vad det är. Fast jag citerade Eiffel 65 - Blue i förbigående.

Over & Out. (Och glöm inte "Vetekli")