Playboy o Hårdrock. (UR:s Kortversion)

Please, don't let this be an ending.
Although our early feelings are descending.

Hours take so damned long when your not here. As Lovecraft
talked about how the strongest emotion is the fear

And the greatest fear of man is the one of the unknown. Well,
not mine, it's the one to be left alone

To be with you, to lay you down and lay down by your side.
Clichée, but hey, then nothings breaking my stride

My sunrise and my dewfall, I give myself, please, don't
forsake. My precious heart of glass, my life, it's all your to take

Please don't leave, don't let me down, don't let go. We may
share jack, but there's a lot to go through

Please don't leave, my world stops turing clockwise and goes
into diagonal spin. Like a pool table witout baskets, there's no chance for me
to win

It's meaningless, it's like pouring water out of the atlantic.
It might be impossible, but I'm willing to try like a frantic

I'm willing to try, why? because I still believe. I still
believe strongly in what love can achieve

Achieve in this relation which haven't turned into a
relationship just yet. I will be here for you, don't you ever forget

When the entire world twists, when nothing remains. What will I
have left? Bruises and stains?

Sweet deep scars of what you gave and I gave and you took and I
lost. Your to expensive, beyond my league, how could I ever
afford the cost?

Don't ever let go. Never, Nei, No...

________________

Här börjar själva dagboken, och som ni säkert förstått har det efterfrågats mer hårdrock och playboy i mina dagböcker. Här kommer alltså en dagbok med exceptionellt mycket hårdrock och playboy. Och ja, det är UR:s kortversion, för den stressade tjugohundratalsmänniskan, speciellt de som alltid går i jeans och som är ganska insnöade på kvinnor o rock n' roll. Inga nämnda. Och verkligen ingen glömd. *host* Ca.. *host*

...DU HÖRDE.

Iron Maiden i Göteborg om en vecka. De kör på en klassisk men ändå ny setlist. Nygammal kanske man kunde kalla det, och det gör man med. Nygammal. Problem för mig, som inte har riktigt sån koll på Maidens gamla grejer som jag borde ha, visst, jag känner igen låtarna när jag hör dem, och mycket kan jag hjälpligt sjunga med i, men hey hey hey, det är ju inte som om det skulle vara Seventh Son-skivan. Nåja, slipper många riktigt sönderspelade låtar, det är ju underbart. Vi snackar Maidenfeber, vi snackar ett Ullevi som kokar av hårdrock när den är som allra bäst. Jag finns där, och det gör väl du med?

En finfin kväll/natt hos Calle i veckan, i onsdags till och med om jag får be. Mer hårdrock än jag lyssnat på senaste halvåret typ. Det är extremt mycket Calle i mitt liv just nu. Jag retade nog gallfeber på Micke med allt prat om Calle igår. Utmärkt i alla fall med en hel del Judas Priest, gifflar, bilkörande och kaffe, trots generande låtar om en speciell flicka som det talats en hel del om. Mycket videos, mycket skön musik. Gick hem lagom till klockan fem, och han precis bli bländad av de första solstrålarna innan jag gick in i nya lägenheten.

Playlist: Wig Wam - In My Dreams, Malmsteen - Icarus Dream Suite, W.A.S.P - I Wanna Be Somebody, Judas Priest - Out In The Cold, NIN - The Hand That Feeds, Coney Hatch - First Time For Everything. Och glöm inte Crucified Barbara, Black Label Society, Ozzie, Kiss, Evergrey, The Haunted, Persuader och In Flames.

Playboy eyy?

________________

Där slutar den ordinarie dagboken. Nu kommer eftersnacket, som kommer innehålla markant mindre hårdrock och playboy. Så alla ni som är ute efter annat än just hårdrock o playboy, ni kan ju göra något annat nu, ja, kratta löv eller nått.

Dags att berätta något om mitt jobb. Jag har ju nämligen ett sånt nu. Innan Hultsfred här, måndagen efter att jag slutat skolan begav jag mig till arbetsförmedlingen, som sig bör, och fick givetvis höra det vanliga "finns inga jobb" följt av att de inte skulle kunna ta sig an mitt ärende förrän i Augusti, då deras semester och allt var slut. Blähä. Jag åkte hem, stack till Linköping dagen därpå, och väl där, dagen efter, på morgonen innan jag skulle till Hultsfred, ja, då ringde de därifrån och undra om jag kunde sticka på arbetsintervju samma dag. Hey hey hey, here I come. And there I came.

Jobb jobb jobb. Jag har jobbat en vecka nu på Motell Ronja i VImmerby, med något så hiskeligt hedrande ärofyllt jobb som att vara vaktmästare. Jepp, det är jag det, vad sägs om den. Jag är nu kunglig på att svinga nycklar, vissla, byta glödlampor och skruva ihop sängar. Så vill ni ha sänger ihopskruvade eller kanske någon glödlampa bytt, eller varför inte en liten uppvisning i nyckelsvingande, då vet ni var ni ska vända er. Jag kör en del bil också, både min egen, och firmabilen, en Mazda sexa som är grymt härlig! Hämtar varor och grejer. Kanske inte är så självgående som jag själv önskar, men det blir bättre och bättre dag för dag. Och jag har ju bara jobbat fem dagar med. Min rygg är fördärvad, jag tar på mig för tunga arbetsuppgifter, rent bokstavligt. Och visst är det ensamt och tyst, men jag försätter mig själv i såna situationer och jag trivs med det. Till råga på allt finns där söt serveringspersonal och receptionister, och en vettig chef i Linda. Kanske glorifierar jag det väl mycket, men alla som sett "Scrubs" eller haft Leif Gustavsson som vaktmästare i lågstadiet lär ju förstå. Tokbra jobb om jag får säga mitt. Vettigt tidsfördriv i några veckor så här om sommaren. Får se vad som händer sen, lite småjobb fram till vintern då det ska mönstras in i det militära för ett års post-pubertala vapenlekar. Jag längtar! Men vad ska ske fram till dess då, och vad händer sen? Blir det Linköping till hösten eller blir det att kedja fast sig i någon polares källare och bara hänga. Linköping är lockande, det är en fin stad att bo och leva i, kanske speciellt om hösten. Tuna är inte så hyperfantastiskt när sommaren bleknar och längtan bort trycker på.

Det är farligt att tala i sömnen. Det visste monstret sedan tidigare. Men hur tränade man bort sånt?

Lars Winnerbäck fick mig att börja tro på det svenska språket igen på nått vänster. Det var via honom som svenska artister blev mer tillgängliga på något vis. Visst, jag gillade Staffan Hellstrands singlar, men sen dess har Kent, Lisa Ekdahl och lite Ulf Lundell letat sig fram till mitt hörselcentra. Lasse Lindhs "Svenska Hjärtan" är en sorts favoritlåt just nu. Konstaterat att jag ofta får tänka efter två gånger när jag hör en Kent-låt, för är det svenska eller engelska? Jag är lite multilanguell eller nått. Och idag fick jag möjlighet att använda ord som pseudonym, ehuru och även en hel del kuliga grammatiska tungvrickerier som satte diamanter i ramen på min redan guldkantsprydda dag.

Vissa kvällar är som gjorda för heta blåbärsmuffins och mys med någon speciell (och jag misstänker att jag vet vem), men vad ska man göra då, liggandes här med sitt tangentbord och sin fastande mage, trots den väl sparsmakande, ändå så välsmakande, burgaren lillebror stekte och sen överlät åt mig. Vilken kille.

Historien upprepar sig. Jag gillade spelandet med folks känslor, tävlandet, men nu blir det för allvarligt. Ibland vore det inte alls dumt att bara kunna kasta loss på den där båten och försvinna några år. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt allting ibland. Känns som om saker och ting kan rasa samman på sätt jag inte vill ta konsekvenser för. Och det låter kanske emo-knoddigt, men jag menar allvar.

Jag hade tänkt om jag kom på något med hårdrocksanknytning skulle jag skriva en hänvisning till början av dagboken där jag skrev om sånt, som typ fotnötter. Jag tyckte jag var jättesmart. Men jag har inget sånt att skriva om.

Silencium.

I värsta fall kommer jag inte komma tillbaka hit på nästan två veckor nu. Jobb nu i fyra dagar, sen en helg i Göteborg, sen ytterligare en veckas jobb. Snacka om att vara en del erfarenheter rikare då alltså. Snacka om att jag kommer sakna skrivandet här, och alla de små stunderna på msn. Det är egentligen så mycket jag skulle vilja säga till någon, men jag vet inte hur. Och en kväll som denna skulle det verkligen vara perfekt att försäga sig om allt o ingenting, men men...