Tears of a clown

...Well they’re some sad things known to man, but ain’t too much sadder than
The tears of a clown when there’s noone around. (Oh yeah, baby baby, oh yeah baby baby)

Ja, jag vet att dagböckerna känts allt mer oinspirerade, men nu är det så det är. Det har varit mycket senaste tiden ja, och även om jag har haft så mycket jag velat skriva när det begett sig, så har orken trytt. Maj är över. Om en vecka ungefär tar jag studenten. Det är ofattbart kort tid.

Jag skrämmer folk på msn. Jag måste lära mig att skilja på verkliga tänkande människor och de andra där. Jag har lyckats reta upp tre stycken, utan att ens mena det. Två av dem blockade mig. Men nog kan det vara så att man ser allt ur sitt filter, med sin attityd. Och mår man själv dåligt kan jag säkert bidra till det. Jag måste lära mig. Funkar det inte ska man inte försöka skoja och hållas.

När detta skrevs hade jag i alla fall en stunds skrivande framför bildskärmen, i all min ensamhet. Jag lämnade Timo på bussen ut till Turkiet-grillfesten. De tyckte förstås jag varr jättetråkig som inte kom. Jag blir ihågkommen som en som aldrig kom på några fester. Men hur kul är det liksom? Grilla med några riktigt nära vänner, en drös med vackra singelflickor och kolla på en kul videofilm från semestern till Turkiet. Röka lite vattenpipa. Chorr Chorr. Få nya vänner. Knyta banden med de gamla ännu tajtare. Uppleva en kväll som skulle kunna göra mig större som människa. Ett fint avbrott ur den monotoma vardagen? Kan det vara något? Knappt kul.

Just like Pagliacci did, I try to keep my surface hid
Smiling in the crowd I try, But in a lonely room I cry
The tears of a clown, When there’s noone around,
oh yeah, baby baby, Now if there’s a smile on my face
Don’t let my glad expression, Give you the wrong impression
Don’t let this smile I wear, Make you think that I don’t care
Cos really I’m sad...

Visade sig att grillfesten var ganska trevlig ändå. Tjockt med folk och trevligt, en del skojiga bortgöranden. Men jag ångrar inget.

Turkiet ja. Antar att man ska nämna det, innan det blir en sån sak som man skriver att man ska skriva mer om någon gång föröver och sen aldrig blir av, precis som praktikperioderna jag haft. Här kommer en sammanfattningen: Jag, Martin, Mimi, Jacob, Timo och Tommy åkte till Istanbul i Turkiet på klassresa. Från början verkade det som om vi skulle åka på tidernas värsta supar-resa, vilket jag inte var ett dugg intresserad av, men väl där blev det inte så. Istället gick vi omkring väldigt mycket i en väldigt liten del av denna oerhört intensiva och intressanta stad. Förskräckligt mycket att se liksom. När vi inte gick omkring så satt vi mest och åt. Det vart i mitt fall en hel del kebab, men inte var den ett dugg lik den vi har här. Fantastiskt gott. Ingen dålig mat alls, bara näst sista dagen fick jag en måltid som var dålig, men det var lugnt. Vi gick och åt alltså, rökte vattenpipa, solade från tio till fyra en dag. Bodde på Bahaus Guesthouse, ett mycket bra ställe med en skum ägare, men med trevliga anställda som den glade Tjathai och Veli den snygge, om vi ska nyttja stående epitet. Fanns mycket folk att prata med överallt, till exempel grannen Ismael, pipförsäljaren på Arasta Bazaar och mycket annat. I en stad av den storleken blir det ju lätt en del folk. Hehe. Annars så, ja, en prima fin båttur över till asiatiska sidan, ständiga strömavbrott, poltergeists i trapphuset och ja, en fin tid. Där har ni vår Turkiet-resa. Tillägg kan komma, men inte så troligt. Jo, vi blev blåsta när vi köpte parfym. Tyckte vi gjorde en otrolig affär, men nädå, de lurade häcken av oss. Men ändå.

Now I see you standing with brown leaves all around and snow in your hair.
Now we’re smiling out the window of the crummy hotel over washington square. Our
breath comes in white clouds, mingles and hangs in the air, speaking strictly
for me we both could’ve died then and there.

Now you’re telling me
you’re not nostalgic
Then give me another word for it
You were so good
with words
And at keeping things vague

Cause I need some of that
vagueness now. It’s all come back too clearly, yes, I love you dearly, and if
you’re offering me diamonds and rust, I’ve already paid

But we both know
what memories can bring
They bring diamonds and rust

(Glömde klockradion på på högsta volymen klockan 03:30-04:30h under de fyra nätterna vi var borta. Fick lite mer eller mindre glada meddelanden från grannarna. Så kan det vara. Det kan hända den näst bäste.)

Jag nådde ett bottenläge direkt när jag kom hem från Turkiet, det är en sak som är säker. Så nere är jag sällan. Inte sovit, inte ätit, ingenting. Föll. Och så mycket Kent.

Reklamer om ”Don’t drink and drive” får mig verkligen att må illa. En före detta mamma som får begrava sin dotter är sorgligt. Bara för att nån stolle inte hade kontroll över sig själv. Och det är inte bara en gång det har hänt. Många dör varje år av alkoholrelaterade olyckor i trafiken. Det är sorgligt.

Kent ja, var ju på spelning med dem den 21e. Det var bra, en mycket fin spelning, även om deras låtval inte var i min smak. Chans, Frank och några till hade inte skadat. Men annars, vilken närvaro. Mycket bra. Trevlig helg med Lundgren.

Jag hade tänkt att skriva i dagboken i förrgår att Ewe fyllde arton, men det orkade jag inte, så nu kommer det här. Grattis för sjuttielfte gången, i efterskott nu. Mest ville jag tacka för vårt gäspiga samtal i förr-förrgår, jag lovar att jag ska bättra mig.

2005 är mitt livs bästa år sen lång tid tillbaka. Och det kan jag säga så här tidigt. Så mycket är så rätt. Det är inte dumt. Och så mycket som komma skall. Närmast Hultsfredsfestivalen och Studenten, i omvänd ordning. Dessa två alltså. Mmmm...

Do you hear the clarion call, it’s calling out to one and all.
Which side will finally prevail, while the other side will fail.

Jimmy är nära på allt jag vill ha i en vän. Jag behöver bara honom och Micke. Alla andra är till och från bara bekanta för mig. Visst, det finns många jag gillar, men för dessa två är jag verkligen en vän. Calle är också bra. Calle är mycket bra. Det känns annars som om jag lessnat på alla.

Alla mina andra vänner, de ser mig som sista utvägen, som någon man kan umgås med för att slippa vara ensam. Egentligen vill de vara med hippare, enklare och ja, bättre vänner. Men eftersom de inte har några andra, de patetiska asen, och ofta behöver prata av sig, så finns jag där. Det är så kasst. Så fort jag är i en samling på fyra personer eller mer så försvinner jag. Folk minns mig inte. Ingen säger något till mig. Jag blir ånga. Det är värdelöst alltså. Jag vill inte vara ditt känslobollplank. Nej, jag vill inte veta vad du och din pojkvän grälar om. Jag vill att ni gör slut direkt så jag kan få dig. Nej, jag vill inte höra om att du ska träffa henne ikväll. Jag tycker inte om hur hon kommer och tar en av mina bästa vänner ifrån mig. Nej, jag bryr mig inte om dina små bestyr. Nej, jag är inte så tjurig ikväll som du uppfattar mig. Det är bara som din attityd till världen säger att jag ska vara. Moget att säga moget när man menar omoget.

Now your pictures that you left behind are just memories of a different life. Some that made us laugh, some that made us cry. One that made you have to say goodbye... What I’d give to run my fingers through your hair, to touch your lips, to hold you near. When you say your prayers try to understand: I’ve made mistakes, I’m just a man...

When he holds you close, when he pulls you near
When he says the words you’ve been needing to hearI wish I was him, with these words of mine
To say to you till the end of time

That I will love you baby...

...Always

Som om jag inte har ett eget liv att bry mig om? Som om jag inte har några egna problem? Som om jag in... Förresten. Det har jag ju inte. Det var inget.


Las Vegas, med James Caan och Vanessa Marcil är en höjdarserie. Så fulländad. Det skrev jag nog nån gång för länge sedan. Skit samma, tål att nötas. Det är bara saker man ser, Det är bara saker man vet...

(Smokey Robinson, Falconer, Jon Bon Jovi, Roxette, Judas Priest o Kent)


/Gustav

I’m spending my time, watching the sun go down.
I fall asleep to the sound of Tears of a clown,
A prayer gone blind. I’m spending my time.