Rapport från Studenten och helg V23.

Studentdagen gick till ungefär ganska exakt så här:

Vaknade tio över fem, studsade ner i duschen, Timo kom när jag var på väg upp. Fotograferingen var halv sju och vi hade förskräcklig tur med vädret, för när vi tagit vårt kort kom regnet men då hade vi champagne-frukost under bok-träden i trädgårdsföreningen. Vi stannade där ett ganska bra tag, och lärarna kom och hälsade på, till och med Perra, som sedan skulle ut till sin egen sons student i Motala. Alla tiders. Efteråt gick jag, Martin och Timo hem till lägenheten, och snart kom några till dit, för en kort kort visit innan vi promenerade bort till ishallen, glatt vrålande. Studentceremoni, Calle Ragnarsson talade lite och lite estet och danselever (antar jag) uppträdde. Jag satte mig efteråt på en stol någon stått på, och blev förståss helt vit i baken. Men det gjorde ingenting, det gick bort lätt. Vi promenerade bort till Ljunkan och Y119 där vi snackade lite, Tommy dansade på bordet och Håkan blev väldigt rörd. Sen vart det utspring, och självklart skulle skolans bästa elitklass springa ut först. Håkan fick sin pokal, Första Pris: Världens bästa lärare och sen omfamnades släkt och vänner, och vänners släkt och vänner, innan det bar iväg på en alltför lång och varm vagntur genom stångåstan. Jag skrek så jag inte återfått rösten helt än, nu två dagar senare. Det var roligt, men ack så varmt. När vi till slut kom tillbaka hade familjen, ackompanjerade av ”Lasse o Maggen” och brorsans Jenny, redan hunnit äta mat på restaurangen i Cloetta Center, så jag fick slänga i mig maten fort. Jag kände mig ganska ofokuserad, och de märkte nog det. Jag mådde lite dåligt just då, och ett par liter vatten hade varit välkommet. Efter det fick jag skjuts hem till lägenheten för en liten stund framför datorn, 45 minuter sömn och lite städning innan det var dags att röra sig igen, då Martin och Timo kom och vi spatserade mot BK för avslutningsmiddagen. En trevlig kväll, jag säger då det, även om maten var, ja, vad ska man säga. Ingen höjdare, men det funkade. Party party, lite häftigt att dansa med alla lärarna. Timothy, Anna och Tobbe var för häftiga. Martin och jag gjorde en runda förbi The Rock innan kvällen var över, lärarna var omfamnade, klasskamraterna med och efter att mina vänner ätit lite kebab och lite nostalgiska kramar och löften om att träffas igen bagav vi oss hem, Timo och jag.

Vi vaknade kring tio första gången, sen till och från framåt tolv då vi gick upp. Jag hämtade bilen i Rydskogen, när jag kom tillbaka hade Timo fixat disken. Vilken vardagshjälte alltså! Han visste att det sista man minns är vad som alltid kommer finnas. Jaja, kramar och sånt, sen stack han medan jag var nere i duschen, och jag var inte långt efter, bilen hem till Tuna.

Direkt när jag klev ur bilen bröt solen fram och jag gick in och slappade en liten stund, innan jag stack upp till byggdegården där en stor del av släkten på pappas sida fanns, och även Robban, Micke och Pelle med sin Sandie. Även Henrik Norlin och Eva-Kristina med Bo kom på besök. Mycket trevlig kväll, om än lite stel då jag knappt kunde prata. Tacos (!), Schwarzwaldtårta, Blommor och trevliga presenter med.Utmärkt.

Sov länge idag, brorsan väckte mig väl vid nio eller nått då han ville ha bilnycklarna och jag var nog lite vid medvetande vid åtta med, men sonade om. Märkt att jag drömmer bättre när jag somnar om, kanske för att sömnen blir orolig då och sinnena skärps. Och med att drömma bättre menar jag att jag bättre minns mina drömmar, men i morse drömde jag också bättre på sånt sätt att drömmen var alldeles utmärkt. Jag funderar ibland över om man redan innan i sitt medvetande bestämt sig för hur drömmarna ska sluta. För det blir jui alltid så, att precis när drömmen är som bäst, eller värst, eller åtminstone vid ett laddat ögonblick, då tar den slut. Jag resonerar så, att eftersom man inte kommer med något nytt i en dröm, utan att allting redan finns i huvudet och bara ältas eller läggs fram, så vet hjärnan redan innan att precis i uppvakningsstadiet, då ska dessa impulser skicka ut dessa signaler så det känns som man vaknade när drömmen var som bäst/värst. Precis när den femton meter långa vargen ska slita dig i stycken, eller precis när du ska säga till henne att du älskar henne och ni ska kyssas i månljuset, det är ju då man vaknar. Jag hade både romantik, skräck och lite paranoia. Coolt faktiskt att drömma om att se sig själv i en spegel, men spegelbilden rör sig inte synkroniserat med sig själv. Lite otäckt med, men jag var nog på det klara just då med att det bara var en dröm. Kanske kommer de bli mindre intensiva föröver, drömmarna, när stressen släppt och allt jag känner mattas av. Vi får väl se.

Reste mig framåt tolv, Mc-mässa och träff vid kyrkan, ett fyrtiotal hojar, inklusive föräldrarnas läckra röda Intruder 1400cc, och chansen att umgås med lokalbefolkningen samt att bli gratulerad av var och varannan. Sen kom regnet, och föräldrarna åkte iväg, själv gick jag hem hit. Lagom mys.

Ny mobil, K700i, funkar tiptop. Om jag bara kunde hitta och ordna min gamla telefon så jag kunde få tillbaka mitt nummer, min telefonbok och allt annat viktigt, typ sms-en och sånt, som förmodligen tyvärr är förlorade. Ska väl inte hänga upp mig på det dock.

Tomrummet nu när sommaren och allt kommit kan mycket väl slå till, men jag tror inte så hårt på det. Visst, det känns lite tungt att förlora kontakten med alla, även om vi säger att det aldrig ska ske, och det fanns en sån trygghet i att alltid veta exakt vad som skulle göras. Det kommer bli spännande att söka jobb, men också det ångestladdat. Det är nu det är dags att fylla livet med måsten. Träna upp mig fysiskt och därmed få självförtroende. Det är egentligen bara det som ligger i vägen för mig, och det enda som ligger i vägen för träningen, det är min egen lathet. Jag har potential att bli vad jag vill vara. Och det blir jag nog. Jag är så lat att jag inte orkar gå emot min egen vilja. Haha. Perfekt.

Har ”What if God was one of us” med dunderstereo i öronen när jag skriver detta, nähä, det var Weird Al Yankowich ”What if God smoked cannabis”. Den lät bra i början i alla fall. Det finns en del bra låtar där ändå, typ ”A Complicated Song”, ”Smells Like Nirvana” och ”Respect”. Men nja, inte på sånt humör.

Regndropparna som rann längs med konturerna av mitt ansikte när jag gick hem från kyrkan förrut, för att slutligen släppa vid underläppen. Det är så man blev poetisk. Funderade över att skriva en kärleksdikt till en flicka jag aldrig kännt något för, eller kanske för någon jag aldrig mött. Regnet öser ner utanför. Jag har suttit här väl länge nu, MSN tar över livet för mig, men det är så härligt att på ett så opersonligt, men ändå så djupt sätt, umgås med folk överalltifrån.

”Har du kollat i mössan än? Jag menade verkligen det jag skrev.”
/när jag läste vad som stod var tårarna ärligt talat inte långt borta. Jag älskar dig, Jacob.


///Gustav