Pagliacci tänker över ett och annat

Jag fick i veckan veta att jag var helt självcentrerande av en vän, jag har lyckats skrämma två flickor på MSN där senaste tiden så hårt att de tagit bort mig som kontakt, ytterligare en är asförbannad på mig, och idag har jag fått höra av två att jag är arrogant och jobbig, kung av världen och ni är inte värda att kyssa mina fötter, att man måste visa sig värdig, ge allt, för att nå upp till min status och få prata med mig. Att jag på något vis lyckas trolla fram en högre rang åt mig själv som ingen når upp till.

Jag valde en gång för ganska länge sedan att lägga ner min seriösa framtoning och alltid agera clown för att inte bli tagen på allvar. Jag lyckades. Klart jag lyckades.

Ingen bryr sig om en om de inte tar en på allvar, och problemen försvann. Men vad händer när folk vill ta mig på allvar då, och clownerierna blir verklighet. När folk verkligen börjar tro att man är homosexuell och beundrar Hitler stenhårt. När folk verkligen tycker det är jag, när det går så långt att de börjar prata högstadie-tyska så fort det är mig de talar med. Det är för helsikke otäckt.

Jag vet inte hur jag ska förändra mig. Jag som tyckte jag bara gick omkring och flummade för att slippa bli tagen på allvar, med alla dessa mindre oskyldiga antydningar och öppna grovheter om homosexualitet och all denna march, alla heilningar och alla utrop, ja, nu är jag plötsligt den arrogante Nazi-bögen Nr.1.

[Eller det har säkerligen funnits många arroganta homosexuella Nazi-sympatisörer, men ni förstår nog vad jag menar.]

Varför vill folk plötsligt ta all min ironi, mina dåliga skämt och min arrogans på så hårt allvar? Jag retar och sårar folk utan att själv märka det. Varför har det fått gå så långt innan folk plötsligt bestämt sig för att vad jag säger är vad jag verkligen tycker? Det är så sent nu, jag vet inte hur jag ska ändra mig, men situationen är ohållbar. Om det bara skett för fyra fem år sedan, då hade jag kunnat förändra mig, och fortsatt vara som det var menat. Men nu är allt åt skogen känns det. Jag vill inte vara clown längre. Det måste få ett slut, jag måste anta en seriösare framtoning. Jag ska inte skämta bort allting längre. Bara lite.

[Inget ont mot de homosexuella. Allt ont mot Nazisterna.]

Nu kommer ännu flera tycka illa om mig, för att jag tar upp just dessa två kategorier människor. Jag orkar inte bry mig om någonting. Jag krymper inombords. Nej, jag bryr mig inte om vad jag säger. Skött mitt eget och skit i andras.

Ja, och student snart, och skolan är över. Lite ångest bara.

/Clown-Monstret

PS. Det värsta med detta är att jag är så inne i allt jag skrivit under dagen att jag inte ens vet om själva budskapet med den här dagboken kommit fram. Men det är väl skit samma, jag skriver för mina egna ögon, och förhoppningsvis för att någon av de som tror att jag är homosexuell nazist ska se detta och kanske ändra sin uppfattning om mig. Är jag inte en sorglig människa som inte bara kan säga till dem att det inte är så, att de fått det om bakfoten, att jag inte mår bra och det är skälet till allt. Det har med självförtroende att göra. Det har med provocerande, med konstnärssjälen att göra. Som när Timo varje dag lägger upp fötterna på bordet i fikarummet för att han vill bevisa att vi är för pryda. Det är bekräftelse det handlar om. DS.

Du är också en sorglig människa.

Idag, kl 16:19 (#8092)
***** F14 från Sala i Västmanland
hej! är du gay? för du ser ut som de! =)