Rapport från Studenten och helg V23.

Studentdagen gick till ungefär ganska exakt så här:

Vaknade tio över fem, studsade ner i duschen, Timo kom när jag var på väg upp. Fotograferingen var halv sju och vi hade förskräcklig tur med vädret, för när vi tagit vårt kort kom regnet men då hade vi champagne-frukost under bok-träden i trädgårdsföreningen. Vi stannade där ett ganska bra tag, och lärarna kom och hälsade på, till och med Perra, som sedan skulle ut till sin egen sons student i Motala. Alla tiders. Efteråt gick jag, Martin och Timo hem till lägenheten, och snart kom några till dit, för en kort kort visit innan vi promenerade bort till ishallen, glatt vrålande. Studentceremoni, Calle Ragnarsson talade lite och lite estet och danselever (antar jag) uppträdde. Jag satte mig efteråt på en stol någon stått på, och blev förståss helt vit i baken. Men det gjorde ingenting, det gick bort lätt. Vi promenerade bort till Ljunkan och Y119 där vi snackade lite, Tommy dansade på bordet och Håkan blev väldigt rörd. Sen vart det utspring, och självklart skulle skolans bästa elitklass springa ut först. Håkan fick sin pokal, Första Pris: Världens bästa lärare och sen omfamnades släkt och vänner, och vänners släkt och vänner, innan det bar iväg på en alltför lång och varm vagntur genom stångåstan. Jag skrek så jag inte återfått rösten helt än, nu två dagar senare. Det var roligt, men ack så varmt. När vi till slut kom tillbaka hade familjen, ackompanjerade av ”Lasse o Maggen” och brorsans Jenny, redan hunnit äta mat på restaurangen i Cloetta Center, så jag fick slänga i mig maten fort. Jag kände mig ganska ofokuserad, och de märkte nog det. Jag mådde lite dåligt just då, och ett par liter vatten hade varit välkommet. Efter det fick jag skjuts hem till lägenheten för en liten stund framför datorn, 45 minuter sömn och lite städning innan det var dags att röra sig igen, då Martin och Timo kom och vi spatserade mot BK för avslutningsmiddagen. En trevlig kväll, jag säger då det, även om maten var, ja, vad ska man säga. Ingen höjdare, men det funkade. Party party, lite häftigt att dansa med alla lärarna. Timothy, Anna och Tobbe var för häftiga. Martin och jag gjorde en runda förbi The Rock innan kvällen var över, lärarna var omfamnade, klasskamraterna med och efter att mina vänner ätit lite kebab och lite nostalgiska kramar och löften om att träffas igen bagav vi oss hem, Timo och jag.

Vi vaknade kring tio första gången, sen till och från framåt tolv då vi gick upp. Jag hämtade bilen i Rydskogen, när jag kom tillbaka hade Timo fixat disken. Vilken vardagshjälte alltså! Han visste att det sista man minns är vad som alltid kommer finnas. Jaja, kramar och sånt, sen stack han medan jag var nere i duschen, och jag var inte långt efter, bilen hem till Tuna.

Direkt när jag klev ur bilen bröt solen fram och jag gick in och slappade en liten stund, innan jag stack upp till byggdegården där en stor del av släkten på pappas sida fanns, och även Robban, Micke och Pelle med sin Sandie. Även Henrik Norlin och Eva-Kristina med Bo kom på besök. Mycket trevlig kväll, om än lite stel då jag knappt kunde prata. Tacos (!), Schwarzwaldtårta, Blommor och trevliga presenter med.Utmärkt.

Sov länge idag, brorsan väckte mig väl vid nio eller nått då han ville ha bilnycklarna och jag var nog lite vid medvetande vid åtta med, men sonade om. Märkt att jag drömmer bättre när jag somnar om, kanske för att sömnen blir orolig då och sinnena skärps. Och med att drömma bättre menar jag att jag bättre minns mina drömmar, men i morse drömde jag också bättre på sånt sätt att drömmen var alldeles utmärkt. Jag funderar ibland över om man redan innan i sitt medvetande bestämt sig för hur drömmarna ska sluta. För det blir jui alltid så, att precis när drömmen är som bäst, eller värst, eller åtminstone vid ett laddat ögonblick, då tar den slut. Jag resonerar så, att eftersom man inte kommer med något nytt i en dröm, utan att allting redan finns i huvudet och bara ältas eller läggs fram, så vet hjärnan redan innan att precis i uppvakningsstadiet, då ska dessa impulser skicka ut dessa signaler så det känns som man vaknade när drömmen var som bäst/värst. Precis när den femton meter långa vargen ska slita dig i stycken, eller precis när du ska säga till henne att du älskar henne och ni ska kyssas i månljuset, det är ju då man vaknar. Jag hade både romantik, skräck och lite paranoia. Coolt faktiskt att drömma om att se sig själv i en spegel, men spegelbilden rör sig inte synkroniserat med sig själv. Lite otäckt med, men jag var nog på det klara just då med att det bara var en dröm. Kanske kommer de bli mindre intensiva föröver, drömmarna, när stressen släppt och allt jag känner mattas av. Vi får väl se.

Reste mig framåt tolv, Mc-mässa och träff vid kyrkan, ett fyrtiotal hojar, inklusive föräldrarnas läckra röda Intruder 1400cc, och chansen att umgås med lokalbefolkningen samt att bli gratulerad av var och varannan. Sen kom regnet, och föräldrarna åkte iväg, själv gick jag hem hit. Lagom mys.

Ny mobil, K700i, funkar tiptop. Om jag bara kunde hitta och ordna min gamla telefon så jag kunde få tillbaka mitt nummer, min telefonbok och allt annat viktigt, typ sms-en och sånt, som förmodligen tyvärr är förlorade. Ska väl inte hänga upp mig på det dock.

Tomrummet nu när sommaren och allt kommit kan mycket väl slå till, men jag tror inte så hårt på det. Visst, det känns lite tungt att förlora kontakten med alla, även om vi säger att det aldrig ska ske, och det fanns en sån trygghet i att alltid veta exakt vad som skulle göras. Det kommer bli spännande att söka jobb, men också det ångestladdat. Det är nu det är dags att fylla livet med måsten. Träna upp mig fysiskt och därmed få självförtroende. Det är egentligen bara det som ligger i vägen för mig, och det enda som ligger i vägen för träningen, det är min egen lathet. Jag har potential att bli vad jag vill vara. Och det blir jag nog. Jag är så lat att jag inte orkar gå emot min egen vilja. Haha. Perfekt.

Har ”What if God was one of us” med dunderstereo i öronen när jag skriver detta, nähä, det var Weird Al Yankowich ”What if God smoked cannabis”. Den lät bra i början i alla fall. Det finns en del bra låtar där ändå, typ ”A Complicated Song”, ”Smells Like Nirvana” och ”Respect”. Men nja, inte på sånt humör.

Regndropparna som rann längs med konturerna av mitt ansikte när jag gick hem från kyrkan förrut, för att slutligen släppa vid underläppen. Det är så man blev poetisk. Funderade över att skriva en kärleksdikt till en flicka jag aldrig kännt något för, eller kanske för någon jag aldrig mött. Regnet öser ner utanför. Jag har suttit här väl länge nu, MSN tar över livet för mig, men det är så härligt att på ett så opersonligt, men ändå så djupt sätt, umgås med folk överalltifrån.

”Har du kollat i mössan än? Jag menade verkligen det jag skrev.”
/när jag läste vad som stod var tårarna ärligt talat inte långt borta. Jag älskar dig, Jacob.


///Gustav

För jag har tagit studenten!!!

Väl uppenbar dagbok, och jag hinner inte skriva så mycket mera. Men studenten är nu tagen, jag är en vuxen man, om än arbetslös, så vuxen. Jag upplever stressymptom över hur hård dagen varit, men det är lugnt. Jättevuxen är jag. Misstänker att vara vuxen ger en hel del vuxenpoäng? Haha.

Ikväll är det BK med klassen som gäller, imorrn blir det familjen och vännerna i bygdegården.

Framtiden är vår! - Ja, nog är det vår alltid, men nån framtid finns där inte!



THE SERVANT - CELLS

It’ll all click when the mortgage clears, All our fears will disappear, Now you go to bed, I’m staying here, I’ve got another level that I want to clear, My skin feels like orange peel, My eyes have been vacuum-sealed, My organs move like a squirm of eels, We should be more adventurous with our meals, They annoy me those who employ me, They could destroy me, They should enjoy me, We eat chinese off our knees, And look for each other in the TV screen.

The sun goes up and the sun goes down, I drag myself into the town, All I do I want to do with you, Everyday I’m at my desk, At my desk I’m like the rest, All I do I want to do with you.

On the city’s skin they move on mass, Like a rash on the back of a manky cat, Now in I go like a fool, I can’t resist dipping in the pool, I watch them watch me I watch them too, Across the street across the room, I dress myself like a charcoal sketch
My eyes are brown and my hair’s a mess, They annoy me those who employ me, They could destroy me, They should enjoy me. We eat chinese off our knees, And look for each other in the TV screen.

The sun goes up and the sun goes down, I drag myself into the town, All I do I want to do with you, Everyday I’m at my desk, At my desk I’m like the rest, All I do I want to do with you.

The cells I am at the moment will soon die, But I will be here. Oh I’ll still be here.
The cells I am at the moment will soon die, But I will be here. Oh I’ll still be here.

The sun goes up, Everyday everyday everyday...

Pagliacci tänker över ett och annat

Jag fick i veckan veta att jag var helt självcentrerande av en vän, jag har lyckats skrämma två flickor på MSN där senaste tiden så hårt att de tagit bort mig som kontakt, ytterligare en är asförbannad på mig, och idag har jag fått höra av två att jag är arrogant och jobbig, kung av världen och ni är inte värda att kyssa mina fötter, att man måste visa sig värdig, ge allt, för att nå upp till min status och få prata med mig. Att jag på något vis lyckas trolla fram en högre rang åt mig själv som ingen når upp till.

Jag valde en gång för ganska länge sedan att lägga ner min seriösa framtoning och alltid agera clown för att inte bli tagen på allvar. Jag lyckades. Klart jag lyckades.

Ingen bryr sig om en om de inte tar en på allvar, och problemen försvann. Men vad händer när folk vill ta mig på allvar då, och clownerierna blir verklighet. När folk verkligen börjar tro att man är homosexuell och beundrar Hitler stenhårt. När folk verkligen tycker det är jag, när det går så långt att de börjar prata högstadie-tyska så fort det är mig de talar med. Det är för helsikke otäckt.

Jag vet inte hur jag ska förändra mig. Jag som tyckte jag bara gick omkring och flummade för att slippa bli tagen på allvar, med alla dessa mindre oskyldiga antydningar och öppna grovheter om homosexualitet och all denna march, alla heilningar och alla utrop, ja, nu är jag plötsligt den arrogante Nazi-bögen Nr.1.

[Eller det har säkerligen funnits många arroganta homosexuella Nazi-sympatisörer, men ni förstår nog vad jag menar.]

Varför vill folk plötsligt ta all min ironi, mina dåliga skämt och min arrogans på så hårt allvar? Jag retar och sårar folk utan att själv märka det. Varför har det fått gå så långt innan folk plötsligt bestämt sig för att vad jag säger är vad jag verkligen tycker? Det är så sent nu, jag vet inte hur jag ska ändra mig, men situationen är ohållbar. Om det bara skett för fyra fem år sedan, då hade jag kunnat förändra mig, och fortsatt vara som det var menat. Men nu är allt åt skogen känns det. Jag vill inte vara clown längre. Det måste få ett slut, jag måste anta en seriösare framtoning. Jag ska inte skämta bort allting längre. Bara lite.

[Inget ont mot de homosexuella. Allt ont mot Nazisterna.]

Nu kommer ännu flera tycka illa om mig, för att jag tar upp just dessa två kategorier människor. Jag orkar inte bry mig om någonting. Jag krymper inombords. Nej, jag bryr mig inte om vad jag säger. Skött mitt eget och skit i andras.

Ja, och student snart, och skolan är över. Lite ångest bara.

/Clown-Monstret

PS. Det värsta med detta är att jag är så inne i allt jag skrivit under dagen att jag inte ens vet om själva budskapet med den här dagboken kommit fram. Men det är väl skit samma, jag skriver för mina egna ögon, och förhoppningsvis för att någon av de som tror att jag är homosexuell nazist ska se detta och kanske ändra sin uppfattning om mig. Är jag inte en sorglig människa som inte bara kan säga till dem att det inte är så, att de fått det om bakfoten, att jag inte mår bra och det är skälet till allt. Det har med självförtroende att göra. Det har med provocerande, med konstnärssjälen att göra. Som när Timo varje dag lägger upp fötterna på bordet i fikarummet för att han vill bevisa att vi är för pryda. Det är bekräftelse det handlar om. DS.

Du är också en sorglig människa.

Idag, kl 16:19 (#8092)
***** F14 från Sala i Västmanland
hej! är du gay? för du ser ut som de! =)

Tears of a clown

...Well they’re some sad things known to man, but ain’t too much sadder than
The tears of a clown when there’s noone around. (Oh yeah, baby baby, oh yeah baby baby)

Ja, jag vet att dagböckerna känts allt mer oinspirerade, men nu är det så det är. Det har varit mycket senaste tiden ja, och även om jag har haft så mycket jag velat skriva när det begett sig, så har orken trytt. Maj är över. Om en vecka ungefär tar jag studenten. Det är ofattbart kort tid.

Jag skrämmer folk på msn. Jag måste lära mig att skilja på verkliga tänkande människor och de andra där. Jag har lyckats reta upp tre stycken, utan att ens mena det. Två av dem blockade mig. Men nog kan det vara så att man ser allt ur sitt filter, med sin attityd. Och mår man själv dåligt kan jag säkert bidra till det. Jag måste lära mig. Funkar det inte ska man inte försöka skoja och hållas.

När detta skrevs hade jag i alla fall en stunds skrivande framför bildskärmen, i all min ensamhet. Jag lämnade Timo på bussen ut till Turkiet-grillfesten. De tyckte förstås jag varr jättetråkig som inte kom. Jag blir ihågkommen som en som aldrig kom på några fester. Men hur kul är det liksom? Grilla med några riktigt nära vänner, en drös med vackra singelflickor och kolla på en kul videofilm från semestern till Turkiet. Röka lite vattenpipa. Chorr Chorr. Få nya vänner. Knyta banden med de gamla ännu tajtare. Uppleva en kväll som skulle kunna göra mig större som människa. Ett fint avbrott ur den monotoma vardagen? Kan det vara något? Knappt kul.

Just like Pagliacci did, I try to keep my surface hid
Smiling in the crowd I try, But in a lonely room I cry
The tears of a clown, When there’s noone around,
oh yeah, baby baby, Now if there’s a smile on my face
Don’t let my glad expression, Give you the wrong impression
Don’t let this smile I wear, Make you think that I don’t care
Cos really I’m sad...

Visade sig att grillfesten var ganska trevlig ändå. Tjockt med folk och trevligt, en del skojiga bortgöranden. Men jag ångrar inget.

Turkiet ja. Antar att man ska nämna det, innan det blir en sån sak som man skriver att man ska skriva mer om någon gång föröver och sen aldrig blir av, precis som praktikperioderna jag haft. Här kommer en sammanfattningen: Jag, Martin, Mimi, Jacob, Timo och Tommy åkte till Istanbul i Turkiet på klassresa. Från början verkade det som om vi skulle åka på tidernas värsta supar-resa, vilket jag inte var ett dugg intresserad av, men väl där blev det inte så. Istället gick vi omkring väldigt mycket i en väldigt liten del av denna oerhört intensiva och intressanta stad. Förskräckligt mycket att se liksom. När vi inte gick omkring så satt vi mest och åt. Det vart i mitt fall en hel del kebab, men inte var den ett dugg lik den vi har här. Fantastiskt gott. Ingen dålig mat alls, bara näst sista dagen fick jag en måltid som var dålig, men det var lugnt. Vi gick och åt alltså, rökte vattenpipa, solade från tio till fyra en dag. Bodde på Bahaus Guesthouse, ett mycket bra ställe med en skum ägare, men med trevliga anställda som den glade Tjathai och Veli den snygge, om vi ska nyttja stående epitet. Fanns mycket folk att prata med överallt, till exempel grannen Ismael, pipförsäljaren på Arasta Bazaar och mycket annat. I en stad av den storleken blir det ju lätt en del folk. Hehe. Annars så, ja, en prima fin båttur över till asiatiska sidan, ständiga strömavbrott, poltergeists i trapphuset och ja, en fin tid. Där har ni vår Turkiet-resa. Tillägg kan komma, men inte så troligt. Jo, vi blev blåsta när vi köpte parfym. Tyckte vi gjorde en otrolig affär, men nädå, de lurade häcken av oss. Men ändå.

Now I see you standing with brown leaves all around and snow in your hair.
Now we’re smiling out the window of the crummy hotel over washington square. Our
breath comes in white clouds, mingles and hangs in the air, speaking strictly
for me we both could’ve died then and there.

Now you’re telling me
you’re not nostalgic
Then give me another word for it
You were so good
with words
And at keeping things vague

Cause I need some of that
vagueness now. It’s all come back too clearly, yes, I love you dearly, and if
you’re offering me diamonds and rust, I’ve already paid

But we both know
what memories can bring
They bring diamonds and rust

(Glömde klockradion på på högsta volymen klockan 03:30-04:30h under de fyra nätterna vi var borta. Fick lite mer eller mindre glada meddelanden från grannarna. Så kan det vara. Det kan hända den näst bäste.)

Jag nådde ett bottenläge direkt när jag kom hem från Turkiet, det är en sak som är säker. Så nere är jag sällan. Inte sovit, inte ätit, ingenting. Föll. Och så mycket Kent.

Reklamer om ”Don’t drink and drive” får mig verkligen att må illa. En före detta mamma som får begrava sin dotter är sorgligt. Bara för att nån stolle inte hade kontroll över sig själv. Och det är inte bara en gång det har hänt. Många dör varje år av alkoholrelaterade olyckor i trafiken. Det är sorgligt.

Kent ja, var ju på spelning med dem den 21e. Det var bra, en mycket fin spelning, även om deras låtval inte var i min smak. Chans, Frank och några till hade inte skadat. Men annars, vilken närvaro. Mycket bra. Trevlig helg med Lundgren.

Jag hade tänkt att skriva i dagboken i förrgår att Ewe fyllde arton, men det orkade jag inte, så nu kommer det här. Grattis för sjuttielfte gången, i efterskott nu. Mest ville jag tacka för vårt gäspiga samtal i förr-förrgår, jag lovar att jag ska bättra mig.

2005 är mitt livs bästa år sen lång tid tillbaka. Och det kan jag säga så här tidigt. Så mycket är så rätt. Det är inte dumt. Och så mycket som komma skall. Närmast Hultsfredsfestivalen och Studenten, i omvänd ordning. Dessa två alltså. Mmmm...

Do you hear the clarion call, it’s calling out to one and all.
Which side will finally prevail, while the other side will fail.

Jimmy är nära på allt jag vill ha i en vän. Jag behöver bara honom och Micke. Alla andra är till och från bara bekanta för mig. Visst, det finns många jag gillar, men för dessa två är jag verkligen en vän. Calle är också bra. Calle är mycket bra. Det känns annars som om jag lessnat på alla.

Alla mina andra vänner, de ser mig som sista utvägen, som någon man kan umgås med för att slippa vara ensam. Egentligen vill de vara med hippare, enklare och ja, bättre vänner. Men eftersom de inte har några andra, de patetiska asen, och ofta behöver prata av sig, så finns jag där. Det är så kasst. Så fort jag är i en samling på fyra personer eller mer så försvinner jag. Folk minns mig inte. Ingen säger något till mig. Jag blir ånga. Det är värdelöst alltså. Jag vill inte vara ditt känslobollplank. Nej, jag vill inte veta vad du och din pojkvän grälar om. Jag vill att ni gör slut direkt så jag kan få dig. Nej, jag vill inte höra om att du ska träffa henne ikväll. Jag tycker inte om hur hon kommer och tar en av mina bästa vänner ifrån mig. Nej, jag bryr mig inte om dina små bestyr. Nej, jag är inte så tjurig ikväll som du uppfattar mig. Det är bara som din attityd till världen säger att jag ska vara. Moget att säga moget när man menar omoget.

Now your pictures that you left behind are just memories of a different life. Some that made us laugh, some that made us cry. One that made you have to say goodbye... What I’d give to run my fingers through your hair, to touch your lips, to hold you near. When you say your prayers try to understand: I’ve made mistakes, I’m just a man...

When he holds you close, when he pulls you near
When he says the words you’ve been needing to hearI wish I was him, with these words of mine
To say to you till the end of time

That I will love you baby...

...Always

Som om jag inte har ett eget liv att bry mig om? Som om jag inte har några egna problem? Som om jag in... Förresten. Det har jag ju inte. Det var inget.


Las Vegas, med James Caan och Vanessa Marcil är en höjdarserie. Så fulländad. Det skrev jag nog nån gång för länge sedan. Skit samma, tål att nötas. Det är bara saker man ser, Det är bara saker man vet...

(Smokey Robinson, Falconer, Jon Bon Jovi, Roxette, Judas Priest o Kent)


/Gustav

I’m spending my time, watching the sun go down.
I fall asleep to the sound of Tears of a clown,
A prayer gone blind. I’m spending my time.