Solsken över ödebygd, och lång väg hem...

jag kom hem från skolan vid strax efter klockan två, och mådde toppen. Jag fick bekräftelse, och jag gillar att få sånt. Mitt självförtroende bättras på, visst, jag har långt att gå för att bli vad jag vill vara, eller för att komma i närheten av mig själv, men det är på gång. Hade Timo över på besök igår, han är helt fantastiskt bra men ändå ett hårt prov för mitt tålamod. Timo är för lik mig själv helt enkelt. Han gnällde i vilket fall på min självömkan, och det var nog vad som behövdes. Jag vet själv vad jag ska göra för att tycka om mig själv bättre. Jag ägde på vaccineringen uppe i stan, hur bra som helst. Men det får jag skriva mer om nån annan gång. Allt är på bättringsvägen, och jag har på något vis fått lite mysigt nytt hopp om bättring, inte särskilt bra sådant men det är bättre än att inget ha. Kanske ska Maj skapa sig ett nytt monster. Tänk hur en månad kan kännas som ett år. Tänk så mycket som kan vara rätt och gå så perfekt det bara kunde, så mycket som kan vara så fel och bränna upp dig inifrån och så mycket som aldrig blir något alls, så mycket som rinner ut i sanden.

Kanske pluggar jag till och med hemma lite nu i långhelgen. Inte så troligt, jag vet det jag med. Men så är det, kanske får jag rycket. Jag lyssnar på Nikola Sarcevic’s ”Nobody Without You” och Jon Bon Jovi’s ”Always” och njuter av orden. Bättre med igenkänningsfaktor där än till The Ark. Jag ska nog inte vara så olycklig längre, kanske ska jag vara något mer. Kanske man ska uppskatta det lilla, strunta i att vi lever i en tid utan hjältar och äventyr. Bli mer dekadent och tänka mindre på den förfallande moralen. Kanske börja äta as...

Norges bidrag till schlagrarna, Wig Wam - In My Dreams, är spännande.

Det här är jibberish på hög nivå.