Dutta’s ”Lilla haiku om kärlek"

Att gå till stranden
och att älska i sanden
det vill jag med dig

att älska henne
att känna hennes ljuva doft
smultron och gröngräs

att ligga ensam
mörka nätter om vintern
då kärleken dött

att leva ensam
ett meningslöst liv det är
för oss i skuggan

Dutta’s ”Endless Hate”

Right away when we met I knew that it was wrong
But even if I did, I was exited and felt strong

We spent every night talking, and you drove me wild
I treated you like a princess, got your way like a child

In tears, I recite all our words about love
No matter how hard I try hating you, you’re the one I dream of

You dreadful, you whore, I hate you more than anyone can
I was the one for you, you cunt, but you screwed every other man

Even if you ripped my heart out and replaced it with a stone
In the end, I pray, you’ll the one who’ll be alone

I know these feelings are wrong, yet they feel so damn right
It is those sweet nightmares of you that keep me awake all night

You never loved me, in your world I was nothing but a toy
And even if I want you dead now, you’ve still bring me all joy

It is all over - finito, I stand lonely here today
I watch you in the sunset as you are walking away

I try to stop crying, to wipe away my tears
But it’s not that simple, since you fulfilled my fears

If I only could forget, if I only could deny
Please someone help me, I think I will die

I wanted to love you, touch you, caress you
Kiss your soft skin, undress you, possess you

You’re the beautiful fucking bitch I just cannot hate
I want to; I need to, but were connected by fate.

Dutta’s ”When Reality Calls”

Love was blind, and she couldn’t see
That it all was a game made for her and me

I said: I’m gonna love you all I can
Be my baby, and I’ll be your man

In the beginning it was sweet, yeah it was fine in the start
I had found new uses of my unbroken heart

I thought I had it all, but I began to fall
Loving ain’t easy when reality calls

I was so glad, then sad for what we had
I gort closer to the border, started turning mad

She was always on my mind, fucked up my brain
One of a kind, made me insane

She was so beautiful, but now she’s dead
I cracked her skull, buried her in the shed

Before she asked me: Why, oh why?
I smiled and said: All beauty must die

They chased me down, from the cliff I started to fall
Who said loving should be easy when reality calls

///Fick i uppgift när vi i början av Engelska B skulle läsa om poeter att skriva en dikt. Min lärare tyckte den var underbar, hamnade på framsidan av klassens dikthäfte. I’m the man. Jaja, inspiration kommer från Kylie Minogue, Evergrey, HP Lovecraft, Snövit och även en del från min polare Martin jag satt jämte och skrev.

Ps. Värt att tillägga är att den är skriven på mindre än femton minuter, därav grammatisk inkorrekthet, stavfel och grejer. Ds.

Dutta’s ”Lilla dikt om vänskap"

I remember in an early day
When we met, somehow, someway

I love you, and I knew right from the start
That you would keep a place in my heart

Of course we can’t always stay calm, and have to argue
Yeah, how we still can stick together, I haven’t got a clue

I hope we can be friends, best pals forever
And not just split and say: Wh*tever

I have other buddies but no one like you
Cause they are all false, but our friendship is true

I could change everyone of them for you my friend
No one matters compared to you in the end

Without you Micke, I would soon turn mad
Thanks for being you, the best friend I’ve ever had

//Till Micke - en liten dikt om vänskap, för att tid och avstånd dödar mindre vänskap eller kärlek men gör stor större. Micke har alltid varit en av mina bästa vänner. Wh*tever är ett internskämt. Det mesta är internt.

Dagen som gick och aldrig kom tillbaka nånsin mera.

Här har vi en sammanställning av min första dag i resten av mitt liv, eller nått.

0625 Jag vaknar. Vilken människa reser sig upp vid den här tiden om man är ledig?
0626 Somnar om. Förskräckligt vad härliga drömmar man kan ha.
0959 Vaknar.
1013 Bestämmer mig för att resa mig upp, här kan jag inte ligga och härskna.
1142 Klar med morgonsysslor och sånt, svarat på lunarmeddelanden och allt. Går mot Fallagölen.
1220 når fallagölen. Lägger mig och solar.
1325 går ifrån gölen, det var för blåsigt. Ska gå runt Tunasjön.
1442 når hemmet. Äter och degar lite.
1642 lämnar hemmet med hunden, ska gå till kommungränsen mellan Vimmerby och Oskarshamn kommun, det är 10 km. Träffar Robert, samt ser Sara, Martin och Micke på vägen.
1752 Pappa ringer, jag måste hem och hämta hans bil för ett jobb ska göras. Bara att vända om, han bara gå sex kilometer. Hunden är seg, det vill jag i alla fall skylla på.
1910 Jag kommer hem och hämtar bilen. Micke har slagit följe med mig på vägen.
1920 Träffar pappa, gör ett kort rörjobb vid världens ände, hos en farbror som är bror till min lågstadiefröken samt bor granne med Hässlö-gymnasiet i Västerås. Kul tomte.
2100 ungefär är vi hemma igen, och jag och Micke degar lite, han busar med syrran och Tyson, byrackan, vill ha intimt umgänge med hans ben och axel. Vi snackar i några timmar, äter lite gott och så.
2300 Micke sticker hem, jag sätter mig här.

Vilken dag. Nu är det snart dags för Office Space på teve. Somnat varje gång jag sett den tidigare, siktar väl på tredje gången på raken nu då. Vi får se. Ska göra en Powerpoint-presentation om Roanoke-berättelsen i datakunskapen. Det blir nog bra det. Jag har förskräckliga skavsår i arslet. Lillebrorsan har ordnat World Of Worldcraft, och han spelar det mest hela tiden, vilket håller mig borta från datorn, fast jag gör ju annat ändå. Imorrn blir det kanske konsert i Linköping, och på lördag ska det grillas hos en klasskamrat. Mycket trevligt det här. Timo gav mig en tankenöt i tisdags, och Robert gav mig motivationen till att förbättra mitt liv igårkväll. Jag ska inte måla upp någon bild av att detta är någon stor förändring av mitt liv som kommer ske, men jag hoppas så smått på att jag blir något bättre under vägen.

Studenten närmar sig. Jag blir vuxnare för var dag som går.

Solsken över ödebygd, och lång väg hem...

jag kom hem från skolan vid strax efter klockan två, och mådde toppen. Jag fick bekräftelse, och jag gillar att få sånt. Mitt självförtroende bättras på, visst, jag har långt att gå för att bli vad jag vill vara, eller för att komma i närheten av mig själv, men det är på gång. Hade Timo över på besök igår, han är helt fantastiskt bra men ändå ett hårt prov för mitt tålamod. Timo är för lik mig själv helt enkelt. Han gnällde i vilket fall på min självömkan, och det var nog vad som behövdes. Jag vet själv vad jag ska göra för att tycka om mig själv bättre. Jag ägde på vaccineringen uppe i stan, hur bra som helst. Men det får jag skriva mer om nån annan gång. Allt är på bättringsvägen, och jag har på något vis fått lite mysigt nytt hopp om bättring, inte särskilt bra sådant men det är bättre än att inget ha. Kanske ska Maj skapa sig ett nytt monster. Tänk hur en månad kan kännas som ett år. Tänk så mycket som kan vara rätt och gå så perfekt det bara kunde, så mycket som kan vara så fel och bränna upp dig inifrån och så mycket som aldrig blir något alls, så mycket som rinner ut i sanden.

Kanske pluggar jag till och med hemma lite nu i långhelgen. Inte så troligt, jag vet det jag med. Men så är det, kanske får jag rycket. Jag lyssnar på Nikola Sarcevic’s ”Nobody Without You” och Jon Bon Jovi’s ”Always” och njuter av orden. Bättre med igenkänningsfaktor där än till The Ark. Jag ska nog inte vara så olycklig längre, kanske ska jag vara något mer. Kanske man ska uppskatta det lilla, strunta i att vi lever i en tid utan hjältar och äventyr. Bli mer dekadent och tänka mindre på den förfallande moralen. Kanske börja äta as...

Norges bidrag till schlagrarna, Wig Wam - In My Dreams, är spännande.

Det här är jibberish på hög nivå.