The Stooge.

Stooge (n.)
>The partner in a comedy team who feeds lines to the other
comedian; a straight man.
>One who allows oneself to be used for another’s profit or
advantage; a puppet.
>Slang. A stool pigeon.

(intr.v.) stooged, stoog·ing, stoog·es
>To be a stooge or behave like one.

Det är en lycklig lördag, jag mår underbart bra på något sätt, och jag vet inte varför riktigt. Jag har väl nått pms-besvär eller nått. Jag vet inte så mycket om sånt.

Jag var ute i en timme och körde bil idag. Mot Ishult, sen av mot Västervik och ända framme i Hjorted svängde jag av mot Totebo och Tuna igen. En liten visit nere vid Gränssjön också till och med. Jag blev romantisk. Det är lätt att man blir sån när man möter sitt förflutna, eller vad man ska kalla det. Nu lät ju det för pretentiöst, alldeles för poetiskt. Jag skäms, förlåt mig. Och nu använde jag pretentiöst igen, det förekom en gång i förra dagboken också. Passa er för att upprepa ord för ofta. Jag sa ”diverse” tre gånger under ett föredrag i fjärde klass, och fram till nian var jag retad för det. Antar att det var befogat, en fjärdeklassare ska inte kunna använda såna ord.

Det finns några stunder en gång ibland som jag känner mig större, mindre rädd, mer fullständig och mindre förstörd. Jag vill så gärna vara en av alla andra medan alla andra anser mig som en av alla andra. En konstnärshjärna kallade mig en flicka som är äldre och klokare och som aldrig kommer läsa den här dagboken. Den store filosofen Alfons sa, och nu citerar jag: ”Alla dom andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig”. Det är så det är. När man tänker efter, kanske gåendes en kväll i Linköpings innerstad fast lite till höger på kartan, och kanske, kanske får för sig att rikta blicken lite uppåt, så inser man hur många vi är. Jättemånga. Och jätteensamma. Tänk om vi alla kunde vara ensamma tillsammans istället, tills vi glömmer bort hur ensamheten känns och är bara tillsammans. Vi kan ju krypa ihop framför teven allihopa och se en glad film, kanske Bröderna Marx, de tycker jag om. Käka popcorn, gosa lite, sjunga Kumbaya. Sen behöver ingen av oss vara ensamma igen.

Min lillebrorsa i sängen bakom gör pajaskonster i sömnen. Vissa nätter talar han polyfoniskt på flera språk. Kanske blir han besatt av någon demon, kanske är han otrygg i sig själv. Någon borde filma honom.

På teven visas ”Det Sjunde Inseglet” på en kanal och på en annan ”Lara Croft Tomb Raider”. Det här är vad som borde räknas till giganternas kamp. I varje svensk tv-soffa borde nog striden pågå för fullt. De bildade mot resten? Flykt från pesten eller guppande silikonbröst? Känns som ett redan avgjort slag. Huppa. Alla som är det minsta bildade och intresserade av Bergmans filmer har ändå redan sett den, och alla gillar väl guppande plasttuttar?

Cher sjunger lidelsefullt i mina öron om hur hon skjuter sin otrogne man och den zigenska skökan. Jag mår grymt bra som sagt, men som natten närmar sig märker jag hur humöret faller. Borde kanske sova, men nej, sånt känns mindre aktuellt.

Det blir mycket Varanteater nu. Jag skrattade högt när bror min kom in i köket, visslandes och gnällde ”Wo ist mein paket?”. Tänk, jag har glömt så mycket, men nu kommer det tillbaka, tillsammans med så mycket nytt i och med första säsongen. ”The church is burning! ...Argh!!!!!”

”Said the man you love is secretly true, to someone else who is very close
to you. My advice is that you leave this place, never come back and forget you
ever saw my face...”

Jag vänder på mig och tittar på lite skön akimbo-action med Jolie. Det var ganska nyligen jag såg Bergmans senast. Ingen topptid för sändning av golfen så att säga, i den tredje kanalen jag kan se på den här teven.

Tänkte på filmen om mitt liv igen. Spelar ingen roll hur ensam jag kommer vara på premiären då ingen vill se den. För inte ens jag kommer vilja gå. Varför skulle jag vilja det, jag är ju knappt delaktig i vad som borde vara mitt liv. Bara mitt. En massa folk som får en massa uppmärksamhet, en massa glädje och självförtroende jag delar ut till er giriga svin, och tär på mig själv. Jag krymper i min gigantiska (läckra) kropp, jag förtvinas och försvinner in i mig själv och kommer aldrig ut igen. Jag är en biroll, en ynklig liten passerande figur som du aldrig kommer minnas. Jag är statisten, han som aldrig får sin spinoff, han som levererar ett par replliker per säsong och visst, några av dem blir klassiker i nördarnas kretsar, men alla ni andra kommer glömma mig. Ändå betyder jag så mycket. Pagliacci har anlänt. Vrid om kniven.

Shit, den här dagboken har blivit en av de allra sämsta på senare tid. jag har inget att skriva, ändå känner jag att jag vill få ut något. Jag känner hur mitt tipp-topp-humör har sjunkit under kvällen, men när jag tänker efter, nog har den inte varit helt åt skogen. Nä, det vart nog en rätt bra dagbok i alla fall.

”Next thing I knew they were dead on the floor. The dark lady would never
turn her cards up anymore...”

Jag pratade med Timo om allas vår ensamhet. Den jag talade om tidigare, om filmkvällar, tvåsamhet och kumbaya. Om att skälet till vår olycklighet är de tråkiga fromerna på våra hus, hur praktiskt allt ska vara. Timo konstaterade att jag var estetisk, och att jag borde hitta en flicka som var sån också.

Om jag hade rökt så hade jag gått ut på balkongen nu och tänkt på bättre tider, med ett nostalgiskt filter över ögonen. Hade jag snusat hade jag antagligen gått och lagt mig och funderat över varför jag var en så misslyckad människa, som snusade. Det är ju astöntigt. Hade jag varit en mindre härdad människa hade jag gråtit över nått jag inte förstår mig på. Men jag varken röker, snusar eller gråter. Så vad gör jag... Ja, jag gör nog en kompromiss. Jag går ut på balkongen, funderar över något jag inte förstår och lägger mig som en större människa. Och jag behöver ju inte bli större. Jo, några centimeter. Som sagt. Det var kanske inte mycket till slutkläm, men det här var inte heller mycket till dagbok.