Scratch.

Igår hade jag en hård dag. Visade sig att jag ligger efter i samtliga kurser jag hade lektion i. Det finns ingen möjlighet att jag ska kunna klara av detta, men nog ska jag kämpa. Och jag ska inte ge upp, inte vika vika mig en tum.

”Vi hade fistävling förrut i hans lägenhet!” rapporterar Timo glatt inför vår estetfröken när vi står i kön. Vad gör jag? Jag funderar på om jag verkligen hörde rätt. Jo, det gjorde jag, han sa verkligen så. Sånt ska man inte berätta för en lärare. Jag urskuldar mig med att jag inte var med. Timo fortsätter glänsa över att han vann och snart kommer det fram att det var jag som började. Okej, så hur gör jag nu. Jag tänker på annat. Jag försöker byta samtalsämne.

Inne på teatern, ja, jag var på teater igår, plockar skådespelarna upp spritflaskor och vad utbrister Timo: ”Mmm, ja, å, vad härligt!” Allvarligt, högt ut över publiken så alla hör, dessutom sittandes jämte fröken, sitter killen och trånar efter alkoholen. Så iskall är han. Ska man skratta eller gråta? Han tvekar inte en sekund på att fråga henne om han kan nalla en ”cancerpinne”. Jag antar att jag inte borde tala mer med honom, han drar med sig alla inom en kvadratkilometer ner i fördärvet, men ändå, han tvekar inte på sig själv. Han är rättfram, och han säger vad han tycker.

Förpubertal smörja, det var vad teatern var i mina ögon, säkerligen tilltalande för smarta fjortonåringar och korkade sextonåringar, men för mig var det inte någon höjdare. Lavv hette den, och visst, den var rätt tung. Osmaklig också, väldigt låg. Men visst, sånt går ju hem.

På uppropet igår svarade jag vid mitt namn ”Only for you baby!” med ett leende och en vink. I det estetiska dessutom, där jag har mitt betyg på det torra känns det, men sånt är farligt. Jag tänkte mig inte för, och det uppfattades nog som fjäsk.

Jakten blir svår. Det är mycket läsa nu, hundratals sidor som ska läras in. Datan... Ja, aktiearbetet måste bli klart. Engelskan. Jag storknar. Hur mycket som helst där. Och så är det de två sakerna som gör att det andra känns så jobbigt. Projektarbetet och arbetet i flygplansläran. Det är tungt, jag tvekar på att det går, men jag ska inte ge upp, aldrig ge upp. Åtta veckor kvar eller vad det nu var. Det är så kort tid, och så mycket jag kommer sakna.

Mitt projektarbete höll på att försvinna i sorteringen. Eva, min svenskafröken, kan inte engelska, så Anna, min engelskafröken, skulle ta hand om det. Men så vart det knepigt, jag har hamnat mellan stolarna och ingen har kollat mitt arbete, min dagbok eller nånting. Jag har ett tungt arbete att se fram emot, 100 timmars jobb ska det vara. På några veckor.

Matten var extra tidig, då vi fick gå tidigt från den estetiska verksamheten. Jag förstod verkligen deriveringarna. Jag är bra jag. Men det blir tungt ändå. Eva är en bra lärare, och hon verkar tycka jag är bra med. Sånt är bra.

Timo luktar riktigt illa.

Det är hårt att inse att man tänker samma saker som för två år sedan. Snacka om att inte gå framåt i den personliga utvecklingen. Jag ska förändra mig, jag ska bli en ny Gustav, en bättre version med starkare självförtroende. För det är bara där det brister. Om jag skulle få det genom fysik, eller bara bestämma mig för att vara sån. Jag är grymt nöjd med min överkropp förresten, i kombination med ett par tajta jeans blir jag så läcker att jag nästan rodnar framför spegeln. Jag har inte rutor eller så, jag bara ser grymt bra ut.

Det är inte lika kul att sitta vaken i samma rum som Timo sover i jämfört med lillebrorsans clownkonster. Ibland snörvlar han lite, ibland vänder han på sig. Gasutsläpp förkommer konstant. Min lägenhet luktar alltid så intressant när Timo besökt mig. Som en blandning av metangas och pasta. Ingen behaglig doft alls ska tilläggas.

Jag mår fantastiskt bra, och det ska bli underbart att krypa ner i min säng nu. Bered dig på skyffling av grus, John Blund, jag längtar så efter drömmens upplösning.