Jag kan få dig när du vill.

Det är som om livet stegrar, fast inte saktar ner. Det går uppåt, allt verkar lösa sig, som om allt skulle forma sig och bli så fantastiskt som det borde kunna vara. Även om jag vet att det inte blir så, så kan jag åtminstone hoppas på att det blir bättre. Jag är nog på toppen av dåligheten nu, det är dags att antingen röra sig upp i det bra området eller att falla mot botten. Kanske byggs glädjen upp så det ska göra extra ont när mitt liv rasar. Men jag tror i alla fall inte det.

Vissa dagar känns livet ljusare än andra. Vissa dagar är faktiskt även jag optimist. Vissa dagar tvekar jag till och med på min misantropi. Jag har upplevt en sån dag idag.

Kents nya skiva, ”Du & jag Döden” går i mina högtalare. Jag minns hur Hagnesta Hill växte med tiden och utvecklades till en favorit. Den här nya känner jag direkt smak för. 20 maj, då bär det av till Norrköping och Himmelstadlundshallen med Jimmy, och kanske Malin.

Vilken ångest jag har alltså. Massvis med läxor och arbeten som jag inte har en chans att klara i tid. Det är inte så enkelt alla gånger, och vissa gånger är det extra svårt.

Årets första dopp. Wow alltså. 10 april 2005. Skojigt värre, precis när jag och lillbrorsan skulle störta ut ur huset kommer Johanna och Frida från Tuna och går förbi, så vi väntar tills de passerar avfarten till badplatsen innan vi kutar ut i bara badbrallorna. Vi hann ut till vägen innan brorsan vänder, jag trodde han skulle hälsa på hunden så jag fortsatte tills jag hörde honom väsa ”De är på väg tillbaka!” och där var de bara 50 meter bort typ. Vi vände in igen tills de passerat. Sen när vi väl sprang stötte vi på grannens flickvän. (Fast det måste väl betyda att hon är granne också? Alltså bara ”grannen”) som var ute med hunden. Stod och vägde på stranden sen i en ganska bra stund innan vi kastade oss i vrålandes. Och så en gång till. Jag kunde knappt få av mig badbyxorna efteråt, benen vek sig nästan av kylan. Det värsta var inte hur jag förlorade känseln i fötterna, det var hur jag återfick den. Och att sedan springa tillbaka hem barfota på den asfalterade vägen, vilken spänning. Årets första dopp borde kunna göras åtminstone en gång i veckan, sån kraftig upplevelse är det.

Det är iskallt att somna under ett telefonsamtal. Att göra det flera gånger med samma person är också rätt coolt. Speciellt om personen inte märker det.

Det första avsnittet av den nya HBO-serien ”The Wire”, som jag längtat efter så länge, är slut nu. Visst höll det kvalité, och även om det kanske inte var så fängslande som Sopranos var så är det ändå det bästa som visas på tv just nu. Alla gamla HBO-serier måste jag ha dvd-boxarna av, inte bara Sopranos, men även The Shield, Nip/tuck, Band Of Brothers, Six Feet Under, ja; till och med Sex & The City ska få stå i min hylla en dag. Även om inte alla de där finns på dvd än. Det är kvalitetsteve, den saken är säker.

Var uppe och mjölkade tidigare. Det är bra terapi det. Lugnt, avkopplat och fint. Det skulle jag kunna tänka mig att arbeta med, nån gång. Men inte nu. Kor mjölkade visst 12% bätter till Vivaldi och 5% sämre till Wagner hörde jag någonstans. Jag gillar Vivaldi jag med. Men jag gillar Kents nya bättre.

23:20. Skam, någon som vill ha lite skam? Utbudet är högre än efterfrågan, priset sjunker.

Tjenare, jag tyckte gårdagens dagbok kändes oinspirerad, här får jag ju ingenting vettigt sagt. Elva stycken har läst min dagbok en vecka efter den skrevs. Det är fint, visst, kanske inte är så mycket, men ändå, bättre än det var förr. Ju fler som läser, desto mer motivation finns det och desto bättre lär dagböckerna bli. ”Win-Win Situation” är ett uttryck på ett annat språk. Har ingenting med VVS att göra, även om det skulle gå att dra paralleller.

En slutkläm beställd? Fem minuter.

Är det inte rätt märkligt hur stor vikt vi lägger på livet. Vi lever ju ändå bara en fjuttig liten tid i förhållande till hur länge vi är döda. Men med det i bakhuvudet, tänk hur mycket det finns att ta in på så kort tid. Så mycket bra musik, böcker, film, teve, människor. Tänk att ha läst alla böcker, att kunna alla instrument eller prata alla språk. Det vore rätt mäktigt det. Livet är för kort för att slösa bort det på göromål som du inte känner ökar din självkänsla.

Nu ska jag lyssna på sista spåret på skivan en sista gång innan jag går och lägger mig. Sista praktikveckan börjar imorrn. Känns lite lagom tungt, men jag längtar tillbaka till skolan mer.

Och glöm inte att du bara får ta tre steg innan du måste släppa bollen!