Han som aldrig riktigt sett...

Monstret hade mått bättre den kvällen än han gjort sen, ja, sen länge tillbaka. En gång tidigare samma år hade han känt sig sån som han gjorde då, men då hade han skäl, för vad som varit och vad som skulle komma. Den här känslan hade fattats honom året innan, vad han kunde minnas. Absolut ingen året innan det heller. Och inte året innan det. Han pratade med flera han gillade, och växte som människa. Han skulle till Robert, dom skulle se ”Team America” och han gick ner och bytte om. Syrran kom in och han höll en komisk föreställning för henne och hennes lilla kompis Emma. Han gillade att hålla föreställning. Han gillade uppmärksamhet. Han ogillade folk som talade illa om bönder för att de stannade till och talade så länge när de väl stannade till och gjorde det, för han visste varför. Han kände till ensamhet. Han visste, att när man väl fick vad man ville ha, då ville man ha mycket av det. Han mumlade något om brända barn. Han var precis som pojken med grävmaskinen i barnboken. Han var en teaterapa, och han ville bli sedd. Han blev sedd. Han gjorde det till en sång- och dansföreställning, och han gjorde det bra. Så bra han var. Han var extra bra när någon såg honom. Ett typiskt mellanbarn, gruff-gruffade han för sig själv, som bara monstret kunde göra.

Sen fick monstret fick glädjefnatt.

Glädjefnatt. Totalt urartat. Upp igen till datorn, msn. Det var plötsligt inte bara en vanlig fredagskväll, det var fantastiskt. Allt var perfekt. Självförtroende växte, plötsligt kändes ingenting så illa längre. Det finns som sagt tillfällen man kunde tvivla på hatet inför världen, men det fanns visst också tillfällen då det försvann helt, när allt krevaderar, när hela världen expanderar till något många gånger bättre än vi tror den kan vara. Kanske så det ska kännas egentligen. Kanske var det i det tillståndet, det som fick Robert att undra om han var packad, som alla andra alltid var, bara att när det nu väl nåddes, då kunde han inte hantera det. Han trodde inte vi alla kände på samma sätt.

Jag tror att jag har det värre än många, rent fysiskt. Jag hade problem med nageltrång för några år sedan. I mer än ett halvår gick jag omkring i så stora smärtor att jag knappt tänkte på det slutligen. Visst, jag genomgick en operation men bedövningen funkade aldrig och det gjorde väldigt ont. Jag gick igenom en till, inte heller nu funkade bedövningen. Och en till, då äntligen bedövningen fungerade. Visst, jag fick sprutor varje gång, men beakta att mina fötter inte är i samma storlek som en vanlig människas. Visst, operationerna gick bra, men nageltrånget återkom. Till sist fick jag nog. Jag visste hur läkarna gjorde, jag hade sett det från första parkett tre gånger. Jag satte morakniven i foten och utförde ett felfritt kirurgiskt ingrepp på mig själv. Smärtan hade funnits så länge att den nu var helt oväsentlig för mig. Det jag vill säga är att det som inte dödar, det härdar. Kanske finns smärtan kvar än idag, även om jag sen dess aldrig haft några problem. Jag känner knappt någonting i fötterna längre. Antagligen har jag vant mig vid känslan. Man härdas verkligen stenhårt. Snart är jag bara ett stort block betong. Kevlar. Bröd som luggit framme över natten.

Stenhård.

Så han stack till Robert sen. Såg filmen, som visade sig vara riktigt bra, den höll vad den lovade. Sen snackade dom lite, klockan slog tolv och han var tvungen att hämta lillebror hos hans kompis. De tackade för sig och sa hej då. Här någonstans började det gå neråt. Kissnödigheten trängde sig också på. Mot Tuna ungefär dubbelt så snabbt som hastighetsbegränsningen utom där det var nittio. På ett ställe åkte han till och med tre gånger så fort. Hämtade Oskar, kom hem till huset och satte sig.

Chattade alltså med folk. Jens flicka var jättetrevlig. Tänkte över sitt liv, sjönk tillbaka in i mönstret, glädjefnattet var över. Han hade haft en bra kväll, nu var det en ångestnatt till att genomlida. Han hade kunnat gått och lagt sig och kanske missat den delen han nu genomled, men nu var det inte så, nu var monstret här, här och nu, och deppade igen. Men han visste inte varför. Självförtroende hade växt den här kvällen. Han var större. Han lutade sig fram och begravde ansiktet i händerna. Inga tårar. Bara ångest. När skulle han lära sig att gråta igen, vem skulle ge skäl till det?

Jag vill bara vara mjuk. Så där lagom mjuk och mysig, bara ligga och gosa och vara jag och ha det bra. Filmkvällar förlorar sin charm utan gos, när man ser sig om i rummet och inser att det trots sällskap är rätt ensamt. Någon att luta sig mot, att smeka över handen, att kyssa när filmen förlorar tempo, någon att andas med, någon att ägna sig åt när filmen tappat helt, när det inte levereras. Då är jag mjuk. Jag vill alltid vara så mjuk.

Lillbrorsan ropade saker om flodhästar i sömnen, satte sig upp, gnällande. Vred och vände på sig ett tag och la sig igen och kliade sig på bröstvårtorna. En dag skulle kanske det här kommas ihåg som monstrets lyckligaste tid. Men nu var det inte en annan dag.

”Livet är ett spel. Du är med, det är bara att göra det bästa av det”, sa hon. ”Den som är med i leken får leken tåla!” Han svarade att han aldrig haft något val, att han aldrig fått fylla i något formulär om deltagande. Och hade han gjort det, då var det innan han var gammal nog att ta ansvar för det. Han valde aldrig livet.

Livet ja. En tågstation. Tusen avgångar, tusen slutstationer. Hoppa på tåget när man har chansen eller stå där på perrongen och ångra dig för evigt. X2000, det har passerat dig på tre sekunder, från början och slut. Tre sekunder. När ditt livs X2000 kommer, då gäller det att våga hoppa. Om du träffade rätt, det vet du nog inte förrän du antingen krossas av det, klamrar dig fast vid sidan eller skrapar ansiktet i gruset. Men att ta chansen, det är det stora. Jag gillar tågstationer. Jag gillar chanser, men jag är inte bra på att ta dom. Liknelser tycker jag inte om. Inte heller att ta första steget. Eller att sova för länge om mornarna. Visst, skönt tills man kommer upp och inser att hela dagen är förstörd av dåsighet.

Han visste inte ens varför han skrev här längre. Eller varför han var vaken när klockan närmade sig fem på morgonen. Sova var helt enkelt inte så intressant. Så mycket konstiga drömmar som jagade honom. Så mycket känslor som inte var så aktuella i ett alienerat vaket tillstånd. Ett tillstånd där man såg tillbaka på kvällen i tredje person.

Han kom till slutklämen, och han var nöjd med den.

Utan förflutet ingen framtid. Framtiden är viktig, då vi kommer spendera hela våra liv där. Men ändå, så onödig, för när den väl är relevant, då är även den nutid.