April Spawned A Monster

Det är som om vissa nätter, timmar, minuter, sekunder har en förmåga att vara för evigt. En evig tystnad i det unkna rummet. Jag satt ensamast i hela världen, med min lillebror sovandes en bit bakom mig. Stjärnorna var förtrollande. En tystnad kunde säga så mycket mer än den egentligen var. Skärmen var mitt enda ljus. De senaste två timmarna hade känts alldeles för långa. Jag hade gjort bort mig, men ändå. Alla sa att man skulle följt sitt hjärta, men jag visste att mitt hjärta var en otränad muskel som behövde tränas likt alla andra för att fungera rätt. Någon våg av känslor hade fått mig att säga något jag inte borde vågat. Hjärtat ville, jag ville, men det var något annat, vetskapen om verkligheten och hur den motarbetade mig. Realism - Jag ville flyga och falla. Jag ville springa, hoppa, sjunka igenom marken, bli mosad av en lastbil och jag vet inte vad. Förälskelse är något speciellt, som inte alltid är så trevligt, men som hade kunnat vara det. Men verkligheten... Hrmm.. Jag motarbetade mig själv. Min attityd till världen. Min verklighet.

För vi har alla en egen sådan. En vi själva speglar världen ur. En egen verklighet. Där vår etik och moral ligger. Även om det känns som om ni alla saknar sån. Och som om jag skulle vara bättre än någon. I min verklighet är jag pojken i en manskropp, mannen i en pojkkropp, han som stannade några centimeter innan tvåmetersgränsen. Han som aldrig når fram, som alltid har ett annat mål än det uppfyllda att sträva efter. Det var visst en klok person som talade om sånt. Om att vi var lyckligare i bondesamhället, där man kunde se ett slut på sitt arbete. Fick man in skörden i tid? Ja, det gjorde man. Vad bra, då kunde man ägna sig åt något annat mer självförverkligande. I dagens samhälle finns inte sånt. Vi ser inget slut på vårt arbete. Folk blir utbrända.

Alla ville se sina liv som en film, och ibland trodde jag att mitt skulle bli en riktigt bra och djup sak, men var är meningen när det inte fanns någon som ville se den? När jag skulle få gå ensam på galapremiären utan några vilda papparazzi runt mig. Utan några som såg den exklusiva förhandsvisningen. Bara jag som stod där ensam och kände hur tårarna inte kom när de skulle.

Jag lyssnade på vad Radiohead och alternativ smörja (huvudvärk på skiva som jag kallade det) min äldre bror skickat. Hade jag bara varit i min lägenhet hade det varit Winnerbäck som omslöt mig. Han kunde mycket väl få räknas in med de gamla lessna män med whiskyröst. tårar och gitarr jag förlitar mig till. Garth Brooks, Merle Haggard, Johnny Cash, Elvis Presley, Willie Nelson... Och gamle gubben Sinatra. En mp3 med Lars Winnerbäcks ”Hugger i sten” rullade, men ”Vänner” hade bränt sig fast i mina öron. Jag ville gråta.

Jag tänkte citera musik, men det skulle kännas pretto så det uteblev. Jag visste vad jag kände och ville inte vara alltför poetisk, inte tänka så mycket. Jag tänkte på mitt löfte jag gett efter mitt bortgörande, tll en annan, om att jag skulle bli en bättre, mer fullständig och mindre blyg människa. Den här gången trodde jag på det.

Jag tänkte på vad en klok pojke jag kände sagt. Något om att arbeta som ännu ett streck i protokollet, som ännu en av alla dom som jobbar till nära på 65 års ålder för att ha råd med en hobby de aldrig hinner utöva. Ville jag bli en sån?

Det var såna som Jimmy som gjorde mitt liv större. Det var nästan bara Jimmy. Han förgyllde allt.

Ja, det ville jag. Jag ville sitta på hemmet med mina barndomsvänner och tänka tillbaka. Jag ville käka kaffebröd, vissla på flickor, ljuga, skylla på åldern över allt, skratta åt livet och skämma bort och lattja med mina barnbarn. Kunde något någonsin bli bättre?

Musik av en flicka jag kände värmde lite, men inte nog. Vad bar framtiden fram i sitt sköte för mig? Skulle något någonsin bli bättre. Hade mitt dåliga självförtroende förrått, förgått, förgjort mig. Skulle något någonsin bli bättre? Plötsligt var det inte två timmar sedan, utan fyra.

Jag gick ut och tittade drömmande mot himlen, men vände snart igen. Värmen av rummet var bättre för mig. Jag var så rädd för att leva mitt liv i ensamhet, att dö ensam. Jag ville så gärna ha någon, och jag anade vem.

Min lillebror skrek ”Hemlängtan!” i sömnen.

Natten var fylld av ångest för en av alla rastlösa själar utan tillhörighet och tro på det egna men fylld av längtan och hopp efter förändring. Monstret bestämde sig för att sova. Imorgon var en ny arbetsvecka.

Påtvingad ensamhet kan göra vem som helst galen.