Ironi

Jag var ironisk med gårdagens blogg, är det ingen som fattar det? Känns som om ni sväljer vad jag än skriver, jag hade i princip kunnat skriva vad som helst utan reaktion? Ifrågasätt mer, bara för att det är skrivet blir det inte sanning!

E574 Bacsu - Craiova är ju långt mycket bättre än
E80:n.

Topplistan över Europavägar

1. E31 Rotterdam - Ludwigshaufen
2. E36 Berlin - Legnica
3. E62 Nantes - Genova
4. E4 Kemi - Helsingborg
5. E005 Guza - Samarkand
6. E80 Lissabon - Gränsen Turkiet/Iran
7. E14 Trondheim - Sundsvall
8. E9 Orléans - Barcelona
9. E1 Larne - Sevilla
10. E501 Le Mans - Angers

Bubblare: E574 Bacsu - Craiova

Jag gjorde en topplista över Europavägar och vilken börjar jag med om inte uppstickaren E31 Rotterdam - Ludwigshaufen. Konsten att göra succé är att uppröra så många som möjligt!

Haha, E31 Rotterdam - Ludwigshaufen. Den var oväntad. Kommer nog få en del ilskna mail från konservativt folk som fortfarande tycker E62 Nantes - Genova är den bästa. Men den fick bara tredjeplats, den börjar bli väl hemmavan och sliten, och omväxling förnöjer. E36 Berlin - Legnica kom därimellan, den har ju länge luggit i kölvattnet bakom E62:an. Den kommer nog aldrig längre än till andraplats. Det kan vara så. Ingen vinnare, men en god tvåa. Vår lokala goding E4 Kemi - Helsingborg fick fjärdeplatsen. Frågan är om den förtjänade den. Jag vet inte om jag riktigt var objektiv, man värnar ju om sitt eget. Det är en härlig motorväg, det kan ingen förtränga. Varken E005 Guza - Samarkand, E80 Lissabon - gränsen Turkiet/Iran eller E14 Trondheim - Sundsvall var väl kanske särskilt oväntade, även om det nu länge tvistats om huruvida E80 verkligen är en Europaväg då den är på väg ut mot Iran, och alltså slutar i den icke europeiska delen av Turkiet. Den förtjänar helt klart sjätteplatsen i alla fall, och hade det inte varit för den skulle nog E574 Bacsu - Craiova fått ta den platsen. Det är lite tvesovligt det där, man kan inte gärna ha med både E80 och E574, även om det är grymt fina motorvägar båda två. Men nog överglänser E80 E574:an på många sätt. Väl skyltad och härligt väggrepp.
Resten av listan, ja, är det så mycket att orda om? E9 Orléans - Barcelona och E1 Larne - Sevilla är säkra kort och äntligen har E501 Le Mans - Angers fått en plats på topp tio efter alltför många år i tuff konkurrens med E551 Ceske Budejovice - Humpolec och E552 München - Linz.

Och ja, jag vet att ”Den Superba Sexan”: E262 Kaunas Daugavpils - Ostrov, E271 Minsk - Gomel, E272 Klaipeda - Vilnius, E311 Breda - Utrecht, E312 Vlissingen - Eindhoven och E313 Antwerpen - Liège absolut inte får utelämnas. Vilket fantastiskt härligt spindelnät av fulländelse. Men var och en för sig klarar de sig inte upp till övriga i topplistan.

Pollenchock & Stjärnfall

Natten kom och älvor for som dårar över stan
och jag var en av alla kungar i salongen
Men ruset kom och gick och lämnade kvar ett litet barn
som låg och kippade efter andan på balkongen
Jag slog mig själv för pannan och sa: Vad har jag gjort?
Jag skrek rakt ut att: Det här var sista gången
Men värdinnan drog mig med och vi vällde ut ur hennes port
och trotsade Newton i den sviktande betongen

Det var vår och det var ljumt och alla älvor sjöng i kör
när vi la oss under stjärnorna i parken
Efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för
när allt som vintern gömt sköt upp ur marken
Det var nånting om befruktning, det var nåt om hur man gör
Det liksom for omkring, det måste varit pollen
Vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan, som sig bör
när det är vår och fest och man har tappat kollen

Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om
Varenda tår, varenda skratt
Varenda dröm ska vi ha fatt
Allt ska sugas ut ur varje natt

Ruset kom tillbaks och alla vänner drog sig hem
och lämnade kvar mig i en park med en värdinna
Vi lova att vi skulle ligga kvar till gryningen
och känna vinterångest tyna och försvinna
Vi bara låg där och såg på hur en vårnatt underhöll
Det var så stort, man liksom tappade perspektivet
Det var så konstigt hur jag smalt, det var så härligt hur jag föll
när värdinnan höll ett tal om själva livet

Hon sa: Vad är det här för värld, där man ska slå eller få stryk
Ska man förlora eller följa direktiven
Man får resa i sig själv i korridorerna på psyk
om man inte har fått säkra kort på given
Ska man älta om sin barndom, eller tackla sig fram
Det verkar bara finnas dom alternativen
Nej, vi kan vältra oss i parken här och bry oss om varann
Det är ingen stress och ingen strid på kniven

Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om
Varenda tår, varenda skratt
Varenda dröm ska vi ha fatt
Allt ska sugas ut ur varje natt

Nätter kommer smygande med vårens luft ibland
det liksom rör sig under ytan och fasaden
Det här var natten då vi dansade tills älvorna kom fram
Det var pollenchock och stjärnfall över staden
Det var natten då vi kom bland alla älvor och försvann
rätt in i dimman ibland blommorna och bladen
Hon har ett badkar, där vi sitter nu och drunknar i varann
Sagan är slut, jag sätter punkt för sista raden

Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om
Varenda tår, varenda skratt
Varenda dröm ska vi ha fatt
Allt ska sugas ut ur varje natt

Scratch.

Igår hade jag en hård dag. Visade sig att jag ligger efter i samtliga kurser jag hade lektion i. Det finns ingen möjlighet att jag ska kunna klara av detta, men nog ska jag kämpa. Och jag ska inte ge upp, inte vika vika mig en tum.

”Vi hade fistävling förrut i hans lägenhet!” rapporterar Timo glatt inför vår estetfröken när vi står i kön. Vad gör jag? Jag funderar på om jag verkligen hörde rätt. Jo, det gjorde jag, han sa verkligen så. Sånt ska man inte berätta för en lärare. Jag urskuldar mig med att jag inte var med. Timo fortsätter glänsa över att han vann och snart kommer det fram att det var jag som började. Okej, så hur gör jag nu. Jag tänker på annat. Jag försöker byta samtalsämne.

Inne på teatern, ja, jag var på teater igår, plockar skådespelarna upp spritflaskor och vad utbrister Timo: ”Mmm, ja, å, vad härligt!” Allvarligt, högt ut över publiken så alla hör, dessutom sittandes jämte fröken, sitter killen och trånar efter alkoholen. Så iskall är han. Ska man skratta eller gråta? Han tvekar inte en sekund på att fråga henne om han kan nalla en ”cancerpinne”. Jag antar att jag inte borde tala mer med honom, han drar med sig alla inom en kvadratkilometer ner i fördärvet, men ändå, han tvekar inte på sig själv. Han är rättfram, och han säger vad han tycker.

Förpubertal smörja, det var vad teatern var i mina ögon, säkerligen tilltalande för smarta fjortonåringar och korkade sextonåringar, men för mig var det inte någon höjdare. Lavv hette den, och visst, den var rätt tung. Osmaklig också, väldigt låg. Men visst, sånt går ju hem.

På uppropet igår svarade jag vid mitt namn ”Only for you baby!” med ett leende och en vink. I det estetiska dessutom, där jag har mitt betyg på det torra känns det, men sånt är farligt. Jag tänkte mig inte för, och det uppfattades nog som fjäsk.

Jakten blir svår. Det är mycket läsa nu, hundratals sidor som ska läras in. Datan... Ja, aktiearbetet måste bli klart. Engelskan. Jag storknar. Hur mycket som helst där. Och så är det de två sakerna som gör att det andra känns så jobbigt. Projektarbetet och arbetet i flygplansläran. Det är tungt, jag tvekar på att det går, men jag ska inte ge upp, aldrig ge upp. Åtta veckor kvar eller vad det nu var. Det är så kort tid, och så mycket jag kommer sakna.

Mitt projektarbete höll på att försvinna i sorteringen. Eva, min svenskafröken, kan inte engelska, så Anna, min engelskafröken, skulle ta hand om det. Men så vart det knepigt, jag har hamnat mellan stolarna och ingen har kollat mitt arbete, min dagbok eller nånting. Jag har ett tungt arbete att se fram emot, 100 timmars jobb ska det vara. På några veckor.

Matten var extra tidig, då vi fick gå tidigt från den estetiska verksamheten. Jag förstod verkligen deriveringarna. Jag är bra jag. Men det blir tungt ändå. Eva är en bra lärare, och hon verkar tycka jag är bra med. Sånt är bra.

Timo luktar riktigt illa.

Det är hårt att inse att man tänker samma saker som för två år sedan. Snacka om att inte gå framåt i den personliga utvecklingen. Jag ska förändra mig, jag ska bli en ny Gustav, en bättre version med starkare självförtroende. För det är bara där det brister. Om jag skulle få det genom fysik, eller bara bestämma mig för att vara sån. Jag är grymt nöjd med min överkropp förresten, i kombination med ett par tajta jeans blir jag så läcker att jag nästan rodnar framför spegeln. Jag har inte rutor eller så, jag bara ser grymt bra ut.

Det är inte lika kul att sitta vaken i samma rum som Timo sover i jämfört med lillebrorsans clownkonster. Ibland snörvlar han lite, ibland vänder han på sig. Gasutsläpp förkommer konstant. Min lägenhet luktar alltid så intressant när Timo besökt mig. Som en blandning av metangas och pasta. Ingen behaglig doft alls ska tilläggas.

Jag mår fantastiskt bra, och det ska bli underbart att krypa ner i min säng nu. Bered dig på skyffling av grus, John Blund, jag längtar så efter drömmens upplösning.

You are Jim Cunningham.

Min dröm inatt var en av de bästa jag nånsin haft. Men bara en dröm, även om den var så verklig och så nästintill perfekt. Jag vill inte drömma så, det kan bara bli fel. Vad tror jag egentligen om mig själv? Det är inte lätt alla gånger, det är lätt alltför få gånger om jag får säga mitt. Fast jag ligger nog i vägen för mig själv, kanske borde jag berätta om den, kanske skulle allt bli bra om jag bara vågade lite mer. Ibland är det lite komplicerat, ibland mycket.

Thin december air is like the dry ice smoke

You will come to your senses or inhale and choke

My IQ allows me to brush you aside

You are zeros and ones, you’re wrong when I’m right

Det var utländelska. Det är ett språk man talar i andra länder. Den är bättre på engelska än svenska tycker jag nog, låten alltså. Men varför heter den ”The king is dead” när de sjunger ”The tyrant”. Jag begriper inte. Men jag har å andra sidan inte läst 3 poäng Kent-texter på komvux. Det förklarar väl en del. Jag gjorde förresten ett test på vilken Donnie Darko-karaktär jag var. Svaret var inte så oväntat kanske, Jim Cunningham såklart. Beskrivningen passar, men som person är vi ganska långt ifrån varandra. Tack och lov. Förresten var testet för litet för att stämma säkert. Och vem bryr sig om tester egentligen.

”You are Jim Cunningham. You seem wonderful and preach love but you are a very
creepy man.”

Det var utländska det med. Jag skriver lite äkta språk istället. ”Di kan ju nästen verke lite oetiskt!” ler en glad gotlänning på östnytt. Dom ska elda höns för energi på Gotland. Asroligt, och värsta varan-inslaget. Fast på riktigt. Som i veckan, när man i Skåne blir svartlistad av kommunen om trädgården eller skyltfönstret inte håller måttet. Jag gapskrattar, det var ju inte heller svenska.

Det här helgen har varit skit. Jag har jobbat i kolgruvan hela natten. Jag hatar mitt liv. Stick.

Jag vill ha mer layout i bloggen. Jag struntar i slutkläm. Detta är ett intermezzo bland de riktiga posterna. Såna är nyttiga ibland. Hej Hej!

Han som aldrig riktigt sett...

Monstret hade mått bättre den kvällen än han gjort sen, ja, sen länge tillbaka. En gång tidigare samma år hade han känt sig sån som han gjorde då, men då hade han skäl, för vad som varit och vad som skulle komma. Den här känslan hade fattats honom året innan, vad han kunde minnas. Absolut ingen året innan det heller. Och inte året innan det. Han pratade med flera han gillade, och växte som människa. Han skulle till Robert, dom skulle se ”Team America” och han gick ner och bytte om. Syrran kom in och han höll en komisk föreställning för henne och hennes lilla kompis Emma. Han gillade att hålla föreställning. Han gillade uppmärksamhet. Han ogillade folk som talade illa om bönder för att de stannade till och talade så länge när de väl stannade till och gjorde det, för han visste varför. Han kände till ensamhet. Han visste, att när man väl fick vad man ville ha, då ville man ha mycket av det. Han mumlade något om brända barn. Han var precis som pojken med grävmaskinen i barnboken. Han var en teaterapa, och han ville bli sedd. Han blev sedd. Han gjorde det till en sång- och dansföreställning, och han gjorde det bra. Så bra han var. Han var extra bra när någon såg honom. Ett typiskt mellanbarn, gruff-gruffade han för sig själv, som bara monstret kunde göra.

Sen fick monstret fick glädjefnatt.

Glädjefnatt. Totalt urartat. Upp igen till datorn, msn. Det var plötsligt inte bara en vanlig fredagskväll, det var fantastiskt. Allt var perfekt. Självförtroende växte, plötsligt kändes ingenting så illa längre. Det finns som sagt tillfällen man kunde tvivla på hatet inför världen, men det fanns visst också tillfällen då det försvann helt, när allt krevaderar, när hela världen expanderar till något många gånger bättre än vi tror den kan vara. Kanske så det ska kännas egentligen. Kanske var det i det tillståndet, det som fick Robert att undra om han var packad, som alla andra alltid var, bara att när det nu väl nåddes, då kunde han inte hantera det. Han trodde inte vi alla kände på samma sätt.

Jag tror att jag har det värre än många, rent fysiskt. Jag hade problem med nageltrång för några år sedan. I mer än ett halvår gick jag omkring i så stora smärtor att jag knappt tänkte på det slutligen. Visst, jag genomgick en operation men bedövningen funkade aldrig och det gjorde väldigt ont. Jag gick igenom en till, inte heller nu funkade bedövningen. Och en till, då äntligen bedövningen fungerade. Visst, jag fick sprutor varje gång, men beakta att mina fötter inte är i samma storlek som en vanlig människas. Visst, operationerna gick bra, men nageltrånget återkom. Till sist fick jag nog. Jag visste hur läkarna gjorde, jag hade sett det från första parkett tre gånger. Jag satte morakniven i foten och utförde ett felfritt kirurgiskt ingrepp på mig själv. Smärtan hade funnits så länge att den nu var helt oväsentlig för mig. Det jag vill säga är att det som inte dödar, det härdar. Kanske finns smärtan kvar än idag, även om jag sen dess aldrig haft några problem. Jag känner knappt någonting i fötterna längre. Antagligen har jag vant mig vid känslan. Man härdas verkligen stenhårt. Snart är jag bara ett stort block betong. Kevlar. Bröd som luggit framme över natten.

Stenhård.

Så han stack till Robert sen. Såg filmen, som visade sig vara riktigt bra, den höll vad den lovade. Sen snackade dom lite, klockan slog tolv och han var tvungen att hämta lillebror hos hans kompis. De tackade för sig och sa hej då. Här någonstans började det gå neråt. Kissnödigheten trängde sig också på. Mot Tuna ungefär dubbelt så snabbt som hastighetsbegränsningen utom där det var nittio. På ett ställe åkte han till och med tre gånger så fort. Hämtade Oskar, kom hem till huset och satte sig.

Chattade alltså med folk. Jens flicka var jättetrevlig. Tänkte över sitt liv, sjönk tillbaka in i mönstret, glädjefnattet var över. Han hade haft en bra kväll, nu var det en ångestnatt till att genomlida. Han hade kunnat gått och lagt sig och kanske missat den delen han nu genomled, men nu var det inte så, nu var monstret här, här och nu, och deppade igen. Men han visste inte varför. Självförtroende hade växt den här kvällen. Han var större. Han lutade sig fram och begravde ansiktet i händerna. Inga tårar. Bara ångest. När skulle han lära sig att gråta igen, vem skulle ge skäl till det?

Jag vill bara vara mjuk. Så där lagom mjuk och mysig, bara ligga och gosa och vara jag och ha det bra. Filmkvällar förlorar sin charm utan gos, när man ser sig om i rummet och inser att det trots sällskap är rätt ensamt. Någon att luta sig mot, att smeka över handen, att kyssa när filmen förlorar tempo, någon att andas med, någon att ägna sig åt när filmen tappat helt, när det inte levereras. Då är jag mjuk. Jag vill alltid vara så mjuk.

Lillbrorsan ropade saker om flodhästar i sömnen, satte sig upp, gnällande. Vred och vände på sig ett tag och la sig igen och kliade sig på bröstvårtorna. En dag skulle kanske det här kommas ihåg som monstrets lyckligaste tid. Men nu var det inte en annan dag.

”Livet är ett spel. Du är med, det är bara att göra det bästa av det”, sa hon. ”Den som är med i leken får leken tåla!” Han svarade att han aldrig haft något val, att han aldrig fått fylla i något formulär om deltagande. Och hade han gjort det, då var det innan han var gammal nog att ta ansvar för det. Han valde aldrig livet.

Livet ja. En tågstation. Tusen avgångar, tusen slutstationer. Hoppa på tåget när man har chansen eller stå där på perrongen och ångra dig för evigt. X2000, det har passerat dig på tre sekunder, från början och slut. Tre sekunder. När ditt livs X2000 kommer, då gäller det att våga hoppa. Om du träffade rätt, det vet du nog inte förrän du antingen krossas av det, klamrar dig fast vid sidan eller skrapar ansiktet i gruset. Men att ta chansen, det är det stora. Jag gillar tågstationer. Jag gillar chanser, men jag är inte bra på att ta dom. Liknelser tycker jag inte om. Inte heller att ta första steget. Eller att sova för länge om mornarna. Visst, skönt tills man kommer upp och inser att hela dagen är förstörd av dåsighet.

Han visste inte ens varför han skrev här längre. Eller varför han var vaken när klockan närmade sig fem på morgonen. Sova var helt enkelt inte så intressant. Så mycket konstiga drömmar som jagade honom. Så mycket känslor som inte var så aktuella i ett alienerat vaket tillstånd. Ett tillstånd där man såg tillbaka på kvällen i tredje person.

Han kom till slutklämen, och han var nöjd med den.

Utan förflutet ingen framtid. Framtiden är viktig, då vi kommer spendera hela våra liv där. Men ändå, så onödig, för när den väl är relevant, då är även den nutid.

Jag kan få dig när du vill.

Det är som om livet stegrar, fast inte saktar ner. Det går uppåt, allt verkar lösa sig, som om allt skulle forma sig och bli så fantastiskt som det borde kunna vara. Även om jag vet att det inte blir så, så kan jag åtminstone hoppas på att det blir bättre. Jag är nog på toppen av dåligheten nu, det är dags att antingen röra sig upp i det bra området eller att falla mot botten. Kanske byggs glädjen upp så det ska göra extra ont när mitt liv rasar. Men jag tror i alla fall inte det.

Vissa dagar känns livet ljusare än andra. Vissa dagar är faktiskt även jag optimist. Vissa dagar tvekar jag till och med på min misantropi. Jag har upplevt en sån dag idag.

Kents nya skiva, ”Du & jag Döden” går i mina högtalare. Jag minns hur Hagnesta Hill växte med tiden och utvecklades till en favorit. Den här nya känner jag direkt smak för. 20 maj, då bär det av till Norrköping och Himmelstadlundshallen med Jimmy, och kanske Malin.

Vilken ångest jag har alltså. Massvis med läxor och arbeten som jag inte har en chans att klara i tid. Det är inte så enkelt alla gånger, och vissa gånger är det extra svårt.

Årets första dopp. Wow alltså. 10 april 2005. Skojigt värre, precis när jag och lillbrorsan skulle störta ut ur huset kommer Johanna och Frida från Tuna och går förbi, så vi väntar tills de passerar avfarten till badplatsen innan vi kutar ut i bara badbrallorna. Vi hann ut till vägen innan brorsan vänder, jag trodde han skulle hälsa på hunden så jag fortsatte tills jag hörde honom väsa ”De är på väg tillbaka!” och där var de bara 50 meter bort typ. Vi vände in igen tills de passerat. Sen när vi väl sprang stötte vi på grannens flickvän. (Fast det måste väl betyda att hon är granne också? Alltså bara ”grannen”) som var ute med hunden. Stod och vägde på stranden sen i en ganska bra stund innan vi kastade oss i vrålandes. Och så en gång till. Jag kunde knappt få av mig badbyxorna efteråt, benen vek sig nästan av kylan. Det värsta var inte hur jag förlorade känseln i fötterna, det var hur jag återfick den. Och att sedan springa tillbaka hem barfota på den asfalterade vägen, vilken spänning. Årets första dopp borde kunna göras åtminstone en gång i veckan, sån kraftig upplevelse är det.

Det är iskallt att somna under ett telefonsamtal. Att göra det flera gånger med samma person är också rätt coolt. Speciellt om personen inte märker det.

Det första avsnittet av den nya HBO-serien ”The Wire”, som jag längtat efter så länge, är slut nu. Visst höll det kvalité, och även om det kanske inte var så fängslande som Sopranos var så är det ändå det bästa som visas på tv just nu. Alla gamla HBO-serier måste jag ha dvd-boxarna av, inte bara Sopranos, men även The Shield, Nip/tuck, Band Of Brothers, Six Feet Under, ja; till och med Sex & The City ska få stå i min hylla en dag. Även om inte alla de där finns på dvd än. Det är kvalitetsteve, den saken är säker.

Var uppe och mjölkade tidigare. Det är bra terapi det. Lugnt, avkopplat och fint. Det skulle jag kunna tänka mig att arbeta med, nån gång. Men inte nu. Kor mjölkade visst 12% bätter till Vivaldi och 5% sämre till Wagner hörde jag någonstans. Jag gillar Vivaldi jag med. Men jag gillar Kents nya bättre.

23:20. Skam, någon som vill ha lite skam? Utbudet är högre än efterfrågan, priset sjunker.

Tjenare, jag tyckte gårdagens dagbok kändes oinspirerad, här får jag ju ingenting vettigt sagt. Elva stycken har läst min dagbok en vecka efter den skrevs. Det är fint, visst, kanske inte är så mycket, men ändå, bättre än det var förr. Ju fler som läser, desto mer motivation finns det och desto bättre lär dagböckerna bli. ”Win-Win Situation” är ett uttryck på ett annat språk. Har ingenting med VVS att göra, även om det skulle gå att dra paralleller.

En slutkläm beställd? Fem minuter.

Är det inte rätt märkligt hur stor vikt vi lägger på livet. Vi lever ju ändå bara en fjuttig liten tid i förhållande till hur länge vi är döda. Men med det i bakhuvudet, tänk hur mycket det finns att ta in på så kort tid. Så mycket bra musik, böcker, film, teve, människor. Tänk att ha läst alla böcker, att kunna alla instrument eller prata alla språk. Det vore rätt mäktigt det. Livet är för kort för att slösa bort det på göromål som du inte känner ökar din självkänsla.

Nu ska jag lyssna på sista spåret på skivan en sista gång innan jag går och lägger mig. Sista praktikveckan börjar imorrn. Känns lite lagom tungt, men jag längtar tillbaka till skolan mer.

Och glöm inte att du bara får ta tre steg innan du måste släppa bollen!

The Stooge.

Stooge (n.)
>The partner in a comedy team who feeds lines to the other
comedian; a straight man.
>One who allows oneself to be used for another’s profit or
advantage; a puppet.
>Slang. A stool pigeon.

(intr.v.) stooged, stoog·ing, stoog·es
>To be a stooge or behave like one.

Det är en lycklig lördag, jag mår underbart bra på något sätt, och jag vet inte varför riktigt. Jag har väl nått pms-besvär eller nått. Jag vet inte så mycket om sånt.

Jag var ute i en timme och körde bil idag. Mot Ishult, sen av mot Västervik och ända framme i Hjorted svängde jag av mot Totebo och Tuna igen. En liten visit nere vid Gränssjön också till och med. Jag blev romantisk. Det är lätt att man blir sån när man möter sitt förflutna, eller vad man ska kalla det. Nu lät ju det för pretentiöst, alldeles för poetiskt. Jag skäms, förlåt mig. Och nu använde jag pretentiöst igen, det förekom en gång i förra dagboken också. Passa er för att upprepa ord för ofta. Jag sa ”diverse” tre gånger under ett föredrag i fjärde klass, och fram till nian var jag retad för det. Antar att det var befogat, en fjärdeklassare ska inte kunna använda såna ord.

Det finns några stunder en gång ibland som jag känner mig större, mindre rädd, mer fullständig och mindre förstörd. Jag vill så gärna vara en av alla andra medan alla andra anser mig som en av alla andra. En konstnärshjärna kallade mig en flicka som är äldre och klokare och som aldrig kommer läsa den här dagboken. Den store filosofen Alfons sa, och nu citerar jag: ”Alla dom andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig”. Det är så det är. När man tänker efter, kanske gåendes en kväll i Linköpings innerstad fast lite till höger på kartan, och kanske, kanske får för sig att rikta blicken lite uppåt, så inser man hur många vi är. Jättemånga. Och jätteensamma. Tänk om vi alla kunde vara ensamma tillsammans istället, tills vi glömmer bort hur ensamheten känns och är bara tillsammans. Vi kan ju krypa ihop framför teven allihopa och se en glad film, kanske Bröderna Marx, de tycker jag om. Käka popcorn, gosa lite, sjunga Kumbaya. Sen behöver ingen av oss vara ensamma igen.

Min lillebrorsa i sängen bakom gör pajaskonster i sömnen. Vissa nätter talar han polyfoniskt på flera språk. Kanske blir han besatt av någon demon, kanske är han otrygg i sig själv. Någon borde filma honom.

På teven visas ”Det Sjunde Inseglet” på en kanal och på en annan ”Lara Croft Tomb Raider”. Det här är vad som borde räknas till giganternas kamp. I varje svensk tv-soffa borde nog striden pågå för fullt. De bildade mot resten? Flykt från pesten eller guppande silikonbröst? Känns som ett redan avgjort slag. Huppa. Alla som är det minsta bildade och intresserade av Bergmans filmer har ändå redan sett den, och alla gillar väl guppande plasttuttar?

Cher sjunger lidelsefullt i mina öron om hur hon skjuter sin otrogne man och den zigenska skökan. Jag mår grymt bra som sagt, men som natten närmar sig märker jag hur humöret faller. Borde kanske sova, men nej, sånt känns mindre aktuellt.

Det blir mycket Varanteater nu. Jag skrattade högt när bror min kom in i köket, visslandes och gnällde ”Wo ist mein paket?”. Tänk, jag har glömt så mycket, men nu kommer det tillbaka, tillsammans med så mycket nytt i och med första säsongen. ”The church is burning! ...Argh!!!!!”

”Said the man you love is secretly true, to someone else who is very close
to you. My advice is that you leave this place, never come back and forget you
ever saw my face...”

Jag vänder på mig och tittar på lite skön akimbo-action med Jolie. Det var ganska nyligen jag såg Bergmans senast. Ingen topptid för sändning av golfen så att säga, i den tredje kanalen jag kan se på den här teven.

Tänkte på filmen om mitt liv igen. Spelar ingen roll hur ensam jag kommer vara på premiären då ingen vill se den. För inte ens jag kommer vilja gå. Varför skulle jag vilja det, jag är ju knappt delaktig i vad som borde vara mitt liv. Bara mitt. En massa folk som får en massa uppmärksamhet, en massa glädje och självförtroende jag delar ut till er giriga svin, och tär på mig själv. Jag krymper i min gigantiska (läckra) kropp, jag förtvinas och försvinner in i mig själv och kommer aldrig ut igen. Jag är en biroll, en ynklig liten passerande figur som du aldrig kommer minnas. Jag är statisten, han som aldrig får sin spinoff, han som levererar ett par replliker per säsong och visst, några av dem blir klassiker i nördarnas kretsar, men alla ni andra kommer glömma mig. Ändå betyder jag så mycket. Pagliacci har anlänt. Vrid om kniven.

Shit, den här dagboken har blivit en av de allra sämsta på senare tid. jag har inget att skriva, ändå känner jag att jag vill få ut något. Jag känner hur mitt tipp-topp-humör har sjunkit under kvällen, men när jag tänker efter, nog har den inte varit helt åt skogen. Nä, det vart nog en rätt bra dagbok i alla fall.

”Next thing I knew they were dead on the floor. The dark lady would never
turn her cards up anymore...”

Jag pratade med Timo om allas vår ensamhet. Den jag talade om tidigare, om filmkvällar, tvåsamhet och kumbaya. Om att skälet till vår olycklighet är de tråkiga fromerna på våra hus, hur praktiskt allt ska vara. Timo konstaterade att jag var estetisk, och att jag borde hitta en flicka som var sån också.

Om jag hade rökt så hade jag gått ut på balkongen nu och tänkt på bättre tider, med ett nostalgiskt filter över ögonen. Hade jag snusat hade jag antagligen gått och lagt mig och funderat över varför jag var en så misslyckad människa, som snusade. Det är ju astöntigt. Hade jag varit en mindre härdad människa hade jag gråtit över nått jag inte förstår mig på. Men jag varken röker, snusar eller gråter. Så vad gör jag... Ja, jag gör nog en kompromiss. Jag går ut på balkongen, funderar över något jag inte förstår och lägger mig som en större människa. Och jag behöver ju inte bli större. Jo, några centimeter. Som sagt. Det var kanske inte mycket till slutkläm, men det här var inte heller mycket till dagbok.

April Spawned A Monster

Det är som om vissa nätter, timmar, minuter, sekunder har en förmåga att vara för evigt. En evig tystnad i det unkna rummet. Jag satt ensamast i hela världen, med min lillebror sovandes en bit bakom mig. Stjärnorna var förtrollande. En tystnad kunde säga så mycket mer än den egentligen var. Skärmen var mitt enda ljus. De senaste två timmarna hade känts alldeles för långa. Jag hade gjort bort mig, men ändå. Alla sa att man skulle följt sitt hjärta, men jag visste att mitt hjärta var en otränad muskel som behövde tränas likt alla andra för att fungera rätt. Någon våg av känslor hade fått mig att säga något jag inte borde vågat. Hjärtat ville, jag ville, men det var något annat, vetskapen om verkligheten och hur den motarbetade mig. Realism - Jag ville flyga och falla. Jag ville springa, hoppa, sjunka igenom marken, bli mosad av en lastbil och jag vet inte vad. Förälskelse är något speciellt, som inte alltid är så trevligt, men som hade kunnat vara det. Men verkligheten... Hrmm.. Jag motarbetade mig själv. Min attityd till världen. Min verklighet.

För vi har alla en egen sådan. En vi själva speglar världen ur. En egen verklighet. Där vår etik och moral ligger. Även om det känns som om ni alla saknar sån. Och som om jag skulle vara bättre än någon. I min verklighet är jag pojken i en manskropp, mannen i en pojkkropp, han som stannade några centimeter innan tvåmetersgränsen. Han som aldrig når fram, som alltid har ett annat mål än det uppfyllda att sträva efter. Det var visst en klok person som talade om sånt. Om att vi var lyckligare i bondesamhället, där man kunde se ett slut på sitt arbete. Fick man in skörden i tid? Ja, det gjorde man. Vad bra, då kunde man ägna sig åt något annat mer självförverkligande. I dagens samhälle finns inte sånt. Vi ser inget slut på vårt arbete. Folk blir utbrända.

Alla ville se sina liv som en film, och ibland trodde jag att mitt skulle bli en riktigt bra och djup sak, men var är meningen när det inte fanns någon som ville se den? När jag skulle få gå ensam på galapremiären utan några vilda papparazzi runt mig. Utan några som såg den exklusiva förhandsvisningen. Bara jag som stod där ensam och kände hur tårarna inte kom när de skulle.

Jag lyssnade på vad Radiohead och alternativ smörja (huvudvärk på skiva som jag kallade det) min äldre bror skickat. Hade jag bara varit i min lägenhet hade det varit Winnerbäck som omslöt mig. Han kunde mycket väl få räknas in med de gamla lessna män med whiskyröst. tårar och gitarr jag förlitar mig till. Garth Brooks, Merle Haggard, Johnny Cash, Elvis Presley, Willie Nelson... Och gamle gubben Sinatra. En mp3 med Lars Winnerbäcks ”Hugger i sten” rullade, men ”Vänner” hade bränt sig fast i mina öron. Jag ville gråta.

Jag tänkte citera musik, men det skulle kännas pretto så det uteblev. Jag visste vad jag kände och ville inte vara alltför poetisk, inte tänka så mycket. Jag tänkte på mitt löfte jag gett efter mitt bortgörande, tll en annan, om att jag skulle bli en bättre, mer fullständig och mindre blyg människa. Den här gången trodde jag på det.

Jag tänkte på vad en klok pojke jag kände sagt. Något om att arbeta som ännu ett streck i protokollet, som ännu en av alla dom som jobbar till nära på 65 års ålder för att ha råd med en hobby de aldrig hinner utöva. Ville jag bli en sån?

Det var såna som Jimmy som gjorde mitt liv större. Det var nästan bara Jimmy. Han förgyllde allt.

Ja, det ville jag. Jag ville sitta på hemmet med mina barndomsvänner och tänka tillbaka. Jag ville käka kaffebröd, vissla på flickor, ljuga, skylla på åldern över allt, skratta åt livet och skämma bort och lattja med mina barnbarn. Kunde något någonsin bli bättre?

Musik av en flicka jag kände värmde lite, men inte nog. Vad bar framtiden fram i sitt sköte för mig? Skulle något någonsin bli bättre. Hade mitt dåliga självförtroende förrått, förgått, förgjort mig. Skulle något någonsin bli bättre? Plötsligt var det inte två timmar sedan, utan fyra.

Jag gick ut och tittade drömmande mot himlen, men vände snart igen. Värmen av rummet var bättre för mig. Jag var så rädd för att leva mitt liv i ensamhet, att dö ensam. Jag ville så gärna ha någon, och jag anade vem.

Min lillebror skrek ”Hemlängtan!” i sömnen.

Natten var fylld av ångest för en av alla rastlösa själar utan tillhörighet och tro på det egna men fylld av längtan och hopp efter förändring. Monstret bestämde sig för att sova. Imorgon var en ny arbetsvecka.

Påtvingad ensamhet kan göra vem som helst galen.