Reflektioner över min ungdoms tv-tittande

Jag tänkte på hur barnprogrammen förändrats under årens lopp. Om någon kunde refresha mig lite på vad man såg som liten, ja då vore jag glad. För jag glömmer så mycket, antar att det kan bero på att mycket av programmen var det sexton år sen jag såg. Men tänk trasdockorna? Tänk äkta Björne, när han inte förlorat sin charm och nu tillsist, med sista spiken i kistan fått en efterträdare och ny dräkt. Tänk första gången man såg reklamen för ”Disneyklubben”, med tre coola ungdomar som sjöng en låt jag lärde mig utantill andra gången jag hörde den. Jag minns hur det var. Alltså, jag minns inte låten, men jag minns exakt hur det såg ut. Och de tre ungdomarna som höll i programmet var inga mindre än Alice Bah, Eva Röse och Johan... Ja vad heter han? Jag sökte efter de tre namnen och ”Disneyklubben” på Google och kom in på en sida där ”Det Kommer Mera” nämndes.

”Det Kommer Mera”

Nananananananannanana det kommer mera nananananananananna na na na det komm... och så vidare. Deeeeeet koooooommeeer mera nanana... whatever.

Det var en grej det med, frågan är varför jag kollade, inte kunde jag väl tycka att något sånt kunde vara intressant. Ja, utöver grodorna som kom upp en gång ibland och gjorde ljud, sen kunde man ringa in och säga hur många grodor det var och vinna något men jag ringde aldrig. På samma webplats så stod det också om ”Söndagsöppet”, och jag tänker tillbaka på ”Hur Gör Djur”.

Vilken grej, de tre tävlande, som man aldrig hade en aning om vilka det var, förutom kanske då när Eva, Alice och Johan (som jag fortfarande inte vet efternamnet på) deltog, och så gjorde de roliga saker på ett zoo och så fick de gissa vad som skulle hända. Jag var trollbunden. Men tillbaka ett steg.

Jag söker istället på ”Hem Till Midgård” för den serien vet jag att Johan är med i. Jag hatar den serien, och anser att de enda som kan tilltalas av namn som Halvdan Glappkäft och Lill-Snorre ska vara... Ja, lägre stående organismer. Men jag hade älskat det när jag gick i fyran, så jag ska väl hålla käft.

Johan Petersson heter han. När jag sökte konstaterade jag än en gång att vad som är värre är att folk köper dvdboxar med hela säsongerna av ”Hem Till Midgård”. När kommer ”En Fyra För Tre” då? Den skulle jag köpa, vilken grej alltså. Humor med finess. Haha... Åtminstone i början. Tobbe, Kristin och den andra bruden samt hyresvärden som var så tjurig. Spelad av Björn Gustavsson, tänk det klurade jag ut, men han var skickligt sminkad. Dom körde repriserna för många gånger. Definitivt. Eller på för kort tid.

Jaja. Nu är klockan tjugo i tolv, jag tar av mig min tröja i värmen.

Kan inte sluta prata om gamla serier nu. Tänk... ”Rena Rama Rolf”!!! Lasse Brandeby! Robert Gustavsson! Där snackar vi. Det var kul, otroligt kul, åtminstone fram till... ja, tills det tappade sin gnista. Allt tappar gnistan, det bara är så. ”Kär o Galen” med Lotta Engberg. Det tappade aldrig gnistan. Det hann inte. Frierier på konstiga platser och så romantiskt. Onsdagskvällar klockan... mycket. Framåt elva kanske? Kanske. Kändes så i alla fall, fast det kanske började vid halv nie. Jag hade begrepp över tiden då, alltså, jag gick till sängs när jag borde. Men inte på onsdagar när mamma var på vattengympa. Då smög Kristin och jag ner och såg på det. Och det var så bra! Sen ville Kristin gifta sig med mig. haha, jag vet, jag är oemotståndlig.

”American Gladiators” med Agnetha Sjödin och Hans Crispin! Var inte det kult så säg! Det var äkta, man längtade direkt när det slutade till nästa avsnitt. Det visades på torsdagar, 1930h om jag inte misstar mig. Det var sant. Det var inte som nyversionen. De var coola, stora kroppsbyggare man verkligen inte gav sig på. Hinderbanan var tuff, banan där gladiatorn sköt gula bollar och man själv skulle skjuta tillbaka medan man sprang över ett fält formade mig som människa. Eller lite åtminstone. En idiot sprang förbi armborstet! Mitt favoritvapen hoppade han över! Dålig stil. Mycket exceptionellt dålig stil.

Och gladiatorerna var ju verkligen bra. De hette... Nitro, Thunder och... Ja, mer kommer jag inte ihåg, men det var så bra.

Lika bra som ”Robot Wars” var i början. Innan det började överexponeras och få Micke ”Svullo” Dubois som programledare. Han gör inget coolare, han är larvig. Han är för fet för ett fuck och det finns bara en Ray Charles eller vad han heter. Nä, inte kan han väl heta så? Craig Charles? Skriv en bok om det Tommy så lovar jag att läsa den.

Denne ”Crashes and Bashes into the arena walls”-Charles var med i ”Red Dwarf”. Sjuk rymdserie, i ett avsnitt var det en zombietjej som fick mig att drömma mardrömmar länge efteråt. Eller nej, inte mardrömmar, men jag sov alltid tittandes ut mot rummet för att inget skulle anfalla mig bakifrån. Och det här var inte så länge sedan, sju åtta, kanske nio år.

Ja, tillbaka så många steg att jag blir anfådd, så var det ”Disneyklubben”, och där var allt äkta. Alltid hände något, och programledarna var ju så bra. Alla gick ju sedan vidare till andra, inte nödvändigtvis bättre saker. Eva Röse hamnade inom teater och lite skumma teveprogram, Alice (hon är så söt ju) Bah, ja henne behöver vi inte orda om vad hon gjort och Johan Petersson, han började med skumma grejer på lördagsmornarna typ de där skumma sagorna och ”Bröderna Fluff” som jag också tyckte var så roligt i början. Seriöst, den killen är ju lika lång som mig. Ja, sen så fortsatte han till ”Hem Till Midgård” och blä.

Nu kom jag att tänka på Marcoolio och hans felsteg ”Dr Mugg”. Hur kul var det egentligen?

I alla fall, Så programledarna i ”Disneyklubben” gick det ganska bra för, men rätt kasst om vi ska jämföra dem med några av deras amerikanska motsvarigheter. Låt oss bara säga Britney, Justin och Jessica. Den enda som kan behöva ett efternamn är väl den sistnämnda som heter Simpson och alltid kommer vara inget annat än en billig Britney-kopia. Men medan Britney kör på en mer slampig stil är Jessica fortfarande så där härligt sockersöt och oskuldsfull som Brittan var i början, åtminstone i sina videos. Sen att hon är ett svin i verkligheten, det kan man se över med.

I ”Disneyklubben” visade dom ”Tale Spin”, eller ”Luftens Hjältar” som det kom att heta här, och det var en underbart bra serie. Baloo, han alla som sett ”Djungelboken” vet vem han är, driver en flygfirma, Far o flyg AB, med sitt plan Vildand som sin käraste ägodel. Han får en ny chef, Kate, och även om dom gillar varandra rätt mycket visar dom det inte. Även Ville, en liten grabb som jagades av problem (kan hända var luftpiraterna inblandade) fick också var med. Där har vi gänget alltså. Sen så åkte gärna Baloo till Loouies bar för alla yrkespiloter och slappade, då han inte var ute på uppdrag eller kanske tampades med Don Carnage och hans flygande pirater. Även Sherikaan hade ett finger med överallt, chefen övervärldens största företag. Låter kanske inte detta som den bästa serien någonsin? Det var det. Jag ångrade länge att jag valde att inte spela in det första avsnittet, men hade jag gjort det hade bandet varit sönder för länge sedan. Gråt inte över spilld mjölk när den redan torkat.

Jaja, Disneyklubben hade ju också inget mindre än ”Räddningspatrullen” med Piff, Puff, (gluffs-)Oscar, den blonda mek-tjejen och den gröna myggan. Det var också alla tiders. Tänk, Svinpäls var verkligen ond, trots att han var en kopia av Don Corleone. Och allt var liksom perfekt. Bara rent och skärt skoj!

Och så fanns ju ”Ducktales”, Joakim von Anka och tre knattar -wo-o! I den underbara serien visades första avsnittets intromelodi med norska röster både första gången jag såg den och senast. Det tycker jag var häftigt. (Hette det ”Ankliv” på svenska?)

Merry Melodies är också alltid kul, det är gamla disneykortfilmer, inte nödvändigtvis med några av Musse, Kalle och Långben, men alltid med skön otroligt smart komponerad musik till. Jag och storebror såg det som höjdpunk nummer två efter ”Räddningspatrullen” eller ”Luftens Hjältar”, beroende på vilket som visades.

Sen försvann Alice, Johan och Eva ur rutan och istället kom ”Disneytimmen” som var just en timme av bara Disney. Det var här vi kom i kontakt med Darkwing Duck som sedan fick förbjudas för att några killar sparkat ner en flicka och sedan lämnat henne att frysa ihjäl efter att ha sett det. Kanske var det här första gången jag fick känna på kollektiv bestraffning. Jag hatar än idag de där killarna. Tv och dator gör inga psykopater, men ger dem nya idéer. De hade sagt att de var powerpuffpinglor om det varit aktuellt nu. Fy fanken. Jag orkar inte skriva mer om ”Darkwing Duck” tyvärr, eftersom jag säkert gjort det förrut. Jag har nog skrivit om mer av de här sakerna förrut, men det är inget att göra något åt.

”Disneyklubben” försvann, ”Disneytimmen” likaså. ”Disneydags” kom härnäst och det var precis samma sak som den senare av föregångarna. Serier som ”Timon o Pumbaa”, ”Mauchipilago” (Eller hur det nu stavas) och ”Quackpack” kom. Tecknat hade nu blivit för stort och för opersonligt. Disney pumpade ut dålig tv. Men man kollade. Klart man gjorde.

Mycket av ovanstånde är ju SVT, men fyran var ju ganska snabba på tecknat dom med, ”Junior” om eftermiddagarna var ungefär precis samtidigt som Playstation släpptes. De visade ”Inspector Gadget” och det var roligt, i alla fall på den tiden då man inte visste bättre. Gadget måste vara en av de mest uppenbara serierna som någonsin kommit. Han visste aldrig vem som var boven, tjejen löste alla problem och hunden var smart med för honom gick allt åt pipsvängen. Man fick aldrig heller se ondingen.

Lördagsmornar var lika med Freakazoid, Tazmania, Tuppen och duvhöken och Lena’s Pepplon. Det var skit alltihop, och där tröttnade jag nog egentligen på allt tecknat. Speciellt den sabla tuppen och duvhöken. De visade samma skit om och om och om igen! Det enda jag inte tröttnade på var ”Batman”, för den serien är bland det bästa som hänt tv-mediet. Jag älskar den, och om jag vaknar i tid ser jag den fortfarande på femman om mornarna. Perfekt handling, ljussättning och allt. Den är helt enkelt inte gjord för barn, men den funkade ändå för mig då lika bra som den funkar nu.

Jaja, nu tänkte jag av någon anledning börja skriva lite om tv-spel, och att jag såg en kille på internet som klarat spelet ”Super Metroid” till Nintendo 16-bitars på mindre än en timme vilket är helt omöjligt. Men det ska jag inte prata om, jag går tillbaka...

...Och tänker tillbaka på ”Röda Tråden”, programmet som SVT hade med Pekka Heino (Som jag för övrigt stötte på i Stockholm för några år sedan) med ledmotiv av Art Garfunkel och Paul Simon. Det var inte mycket till teve, men nog tittade jag.

Är det någon mer än jag som minns ”Jakten på den röda rubinen”? Jag tror inte ens Bengt Magnusson som var programledare kan komma ihåg ett dyft av den. Agnetha Sjödin var väl med där också antar jag. Särskilt bra var det inte i alla fall. Sevärt med den tidens mått kanske, men inte mer.

Nu är det dags att nå kontentan av filimangen. Och vad jag ville komma fram till är att dagens ungdomar blir allt mer dumma i huvudet. Jag minns när Böderna Fuff helt plötsligt svor i ett program. Jag minns när Johnny Bravo gjorde det. Jag har till och med sett powerpuffpinglorna göra det!

Låt oss tänka efter. Vilken medelålder är det på dem som tittar på Powerpuffpinglorna? Är man mottaglig för intryck från tv då? Ja, har du läst så här långt så borde du förstå att man är det. Varför i hela friden har dom med Satan som karaktär i det programmet. Är det inte fel? Borde inte någon förbjuda det. För tänk efter, vem är värst, Dr Kvickrot, Gizmokvack eller Hin Håle själv?

Barnen ska lära sig saker av teven. Annars ska teven vara av. Baloo skulle aldrig utropa ”Herregud!” eftersom det är hädelse. Powerpufflorna gör det. Om någon i ”Aladdin” utropar ”vid Allah” kan jag acceptera det, för då kan barnen fråga sina föräldrar vad Allah är och ett fint samtal om religion kan uppstå. En sak jag gillade med ”Luftens Hjältar” var det faktum att man kunde få allmänbildning av det. Jag minns till exempel ett avsnitt när dom stötte på en massa flyglegender inne i Bermudatriangeln. Självklart hade dom gjort om deras namn så det var djur, men man lärde sig lite, och inte får man någon kunskap om Berumdatriangeln i ”Powerpuff... gah, jag orkar inte ens skriva namnet!”

En annan bra sak med ”Luftens Hjältar” var att det var inte lika självklart som den dumma Cartoon Networkprylen där det alltid är samma tre ondingar eller nått som gör samma elakheter och samma sak sker under samma tidpunkt i avsnitten. Och den blonda är den dumma. Hellue? I ”LH” var verkligen Sherikaan lömsk, man förstod inte riktigt hans uppsåt men man kunde ofta ana vad han tänkte. Och så plötsligt gjorde han det motsatta. Någon borde skriva en avhandling om honom, antagligen skulle jag inte orka läsa den eftersom jag vore upptagen med Tommys bok om vad Charles hette i förnamn. Hur kan man heta Charles i efternamn egentligen? Vansinne. Fast det förstås, det är ett tufft efternamn. Jag tar tillbaka vad jag sa. Hur kan man heta Charles i förnamn egentligen?

Jag kan inte fortsätta utan att berätta att jag minns kvällen då första avsnittet av ”Star Trek: Voyager” visades och vi bänkade oss framför teven jag och mina syskon. Det var åratal sen nu. Programhallåan hade på sig en uniform och avslutade sin introduktion med att slå på sin transporter knapp och stråla bort sig. Wow har jag tänkt många gånger efteråt.

Kontentan av Filimangen? Jag menade förstås summan av kardemumman, men jag antar att jag är glad ändå. Ann och Arne hette ett par skurkiga demoner i ett avsnitt av ”Sailor Moon”. Det tycker jag var väldigt fyndigt! Stereotyp över nordbor - javisst!